Ingen vinner matchen

Toxiska kärleksrelationer är föremålet för Lionel Shrivers Dubbelfel från 1997, först nu i svensk översättning. Varken i fråga om stil eller om berättarstruktur når den riktigt upp till samma nivå som hennes prisbelönta Vi måste prata om Kevin (på svenska 2006) och Dagen efter (2008), vilket inte hindrar att den är läsvärd.

Huvudpersonen i Dubbelfel, det 23-åriga tennisproffset Willy Novinsky är en internationellt rankad spelare på väg upp i karriären. När hon möter nybörjaren Eric Oberdorf (eller kanske när denne spanar in henne och inleder en bekantskap) vinner hon utan minsta svårighet över honom på tennisbanan. Den omtänksamme och kärleksfulle Eric verkar på många sätt vara en idealpartner och medspelare. Trots sin tränares varningar tror sig Willy för första gången kunna förena sin tenniskarriär med ett kärleksförhållande.

Ändå är yrkesdrömmarna ett smärtsamt minne blott och Willy själv helt söndertrasad när hennes och Erics äktenskap fyra år senare går i graven. Att det är Erics snabba klättring uppför rankingstegen som får henne att förlora sin egen förmåga kan tyckas märkligt. Endast Willy inser att Eric med sin "zenbuddistiska perfektion" i precis allt han företar sig och med sin förmåga att kontrollera och utnyttja sin omgivning har raderat ut henne som person. "Du är på något sätt jag, eller hur?", utbrister hon i ett ögonblick av klarsyn.

Shrivers berättelse om Willys metodiska självbestraffning för tankarna till bland annat Kristina Sandbergs roman Ta itu. Det är hustrun som sakta verkar alltmer instabil trots en till synes kärleksfull partner (som i verkligheten är en hänsynslös karriärrobot) och goda livsvillkor (som kräver att det före detta tennislöftet accepterar rollen som fru Eric Oberdorf).
Tennisen är hos Shriver en metafor för ett äktenskapligt spel om företräde och dominans, men också för en värld där kvinnor och män tävlar på sinsemellan olika villkor. För paret Oberdorf är även deras sexliv en brottningsmatch med våldsamma undertoner, vilket antyds redan i romanens början.

Dubbelfel är en populärroman. Den rappa dialogen dominerar berättelsen på ett sätt som påminner om Marianne Keyes romaner, fast utan dennas ironiska humor.
Berättelsens starkaste sida är den insiktsfulla och fängslande skildringen av Willys inre metamorfos. Shrivers lek med könsstereotyper yttrar sig inte bara i de ständiga namnförvrängningarna personerna emellan. När parets liv till sist börjar präglas av dagligt våld är det Willy som är förövaren, medan Eric sällar sig till alla de misshandlade kvinnor som låtsas som att de "råkat gå in i en skåpdörr".
Shriver skildrar ett spel där slutet är lika ovisst som ett tie-break. De som inte tror att "verklighetens folk" kan nedlåta sig till att spela sådana matcher rekommenderas särskilt varmt att läsa boken.

Ingen vinner matchen

Lionel Shriver använder tennis som metafor för ett äktenskapligt spel. Romanen Dubbelfel är läsvärd, anser Marta Ronne.