INGEN RUBRIK
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En ny bok
Heidi von Born
Ett bländande ljus
(Norstedts)
Jag ser en otydlig glimt av hopp och mening i Heidi von Borns nya bok, skriver Bitte Jansson.
En känsla av overklighet sluter sig tätt kring mig när jag läser Heidi von Borns Ett bländande Ljus, som avslutar den mäktiga släktkrönikan om familjen von Morian. Den inleddes 1998 med Änglarnas stad, följdes av En högtidlig yra 2003 och Eldprovet 2005. Den första romanen utspelar sig på tjugotalet, fyllt av förhoppningar och ambitioner.
Nu är det redan 60-tal och under åtskilliga decennier har vi kunnat följa ett drama som befolkas av alltmer sönderfallande och udda existenser som kämpar för att hålla den borgerliga fasaden utåt och bevara den gnutta samhörighet som trots allt binder dem till varandra. Lätt är det inte. Vasastan i Stockholm är fortfarande världens centrum, motvilligt utökat med det murriga och mörka Kungsholmen.
Den åldrade pappa Ansel har blivit än mer excentrisk och klamrar sig fast vid den roll han en gång spelat, såväl socialt som inom familjen. Brodern Fedor med sina stäckta författarambitioner har tagit sitt liv och skulden tynger Ansel. Utanför äktenskapet har han två barn i en numera bruten förbindelse. Ibland ser han tillbaka och väger nyckeln i handen. Är det här han skall vara? Står han vid fel dörr, till fel liv? Hustrun Charlotta har inte lämnat honom, men också hon har inkapslade hemligheter som Ansel inte känner till. De vuxna barnen lever i resignation, den enda som ser framåt och åstadkommer lite revolt är barnbarnet Bennie.
Mellan henne och morfar Ansel finns en samhörighet. Men det kostar på att vara hos morföräldrarna. Äta, man måste alltid äta, men akta tänderna för socker, sköta magen och "mota Olle i grind" med honungsvatten om man känner av halsen. Potatisvatten är heller inte att förakta. Bra mot reumatism. Och så ser hon "mormors små gurkskivor, tunna som regn, som är som små tungor som ligger döda ovanpå osten". Lukter, smaker, synintryck och äckel tränger sig på. Här är von Born som alltid i sitt esse. Det finns ingen chans att komma undan. Jag förskräcks och fascineras, sugs obönhörligt in i denna aldrig sinande ström av förnimmelser med närmast hypnotisk verkan. Om telefonen är tyst ser den döv ut, "som överdragen av en svart klibbig stumhet". Konditoriets kanapéer ser ut som batonger av gummi, prinsesstårtan går i grått, potatisbakelserna liknar spruckna ballonger. Dammet
lägger sig i vägen för lockelsen. Tiden har stannat.
Man tassar om varandra i invanda spår, pysslar och försöker leva ett familjeliv som vittrat sönder för länge sedan. Kommenterar och diskuterar vardagens banalaste detaljer i det oändliga. Försöker hålla själva livet vid liv. Tar till sina ingrodda ordspråk som tröst mot tomheten. Visst kan man träffa folk ibland, ta en lunch på Zum Franziskaner och hjälpa gamle Gustaf med en utställning om Sjöräddningens historia. Visst kan Ansel gå på Metropol, dra gamla historier och försöka liva upp hustrun, som gärna låter honom tro att han lyckas. Men man får vakta på varje tonfall som lätt skär upp idyllen.
Fortfarande finns "konsulinnan" som hyr ut rum, och har problem med sina gäster. Där kan man vara behjälplig. "Friherrinnan" har heller inte försvunnit och apotekaren Ansel är själv "baron". Tappert söker alla i denna myllrande familj att ta sig utanför hinnan av livslögn och svunnen tid. Ut mot det bländande ljuset över Stockholms vatten. Stilistiskt har stockholms-skildraren Heidi von Born inte tappat ett uns i skärpa. Men ofta undrar jag vad jag gör bland alla dessa människor och vad som får dem att fortsätta. Jag letar efter ett existentiellt budskap. Ser en otydlig glimt av hopp och mening. Kanske är det ett villospår?
SISTA DELEN. Ett bländande Ljus, avslutar Heidi von Borns mäktiga släktkrönika om familjen von Morian.