Trots att västerlandets befolkning blir både allt äldre och allt friskare är nyutgivna romaner om äldre människors liv och drömmar svåra att hitta. På den punkten är vår samtidsprosa synnerligen ofta i otakt med verkligheten.
Med desto större glädje läser jag kanadensiska Jocelyne Sauciers Det regnade fåglar, en mångbottnad historia om några mycket gamla människor på flykt undan samhället. Den är starkt förankrad i både den kanadensiska trapperkulturen och den gamla fantasin om att kunna fly från civilisationen.
Gömda djupt inne i Ontarios skogar lever Charlie och Tom vilkas chanser till ett friskt liv hade dömts ut av både sjukvården och äldrevården. De vill fritt få bestämma över den tid som återstår – och så småningom över sin egen död. Därför har de också ett slags ”dödsförsäkring” för den dag då livsviljan slocknat, nämligen var sin burk stryknin som går under kodnamnet ”saltet”.
Den tredje i gänget har varit Ted Boychuck, en av de sista överlevarna från de stora bränderna i Ontariodistriktet 1916 och 1922. Men när fotografen som arbetar med att dokumentera de ännu levande vittnena hittar till männens ensliga bosättning är Ed redan borta. Så småningom börjar dock hans livshistoria nystas upp och tolkas, liksom hans många målningar med motiv från den stora branden i Matheson. Det här är nämligen också en berättelse om kollektiva minnen av en naturkatastrof.
Namnen är viktiga; de tas på och av liksom romanpersonernas olika identiteter, de missuppfattas och förklaras. Ed Boychuck är även känd som Ed, Edward och Theodor. Fotografen får kodnamnet Ange-Aimée. Den åttiotvååriga Getrud som efter sextiosex år av tvångsförvar på mentalsjukhus får sitt första riktiga liv i gömstället blir Marie-Desneige. (Så småningom blir hon även början på Charlies ”tredje liv”, en kärlekshistoria som väcker mina minnen av William Whartons djärva och hisnande vackra kärleksskildring Late Lovers).
Stämningen pendlar mellan ljus och mörker precis som Boychucks målningar. Sakta banar den yttre världen sin väg in i eremitaget. Fotografen ses av de äldre både som vän och som inkräktare, men hon söker deras sällskap liksom hon söker sig till äldre vart hon än kommer. Hon ser ålderdomen som ”en oas av frihet […] från allt som håller en fast och kan låta sitt inre röra sig fritt.” Berättelsen dröjer ofta vid åldrandet men berättartonen är genomgående osentimental. Den historia som utgör romanens nu är fri från falsk romantisering. Också ett liv utanför samhället, i den mån det är möjligt, har sitt pris. De ekonomiska resurser som trots allt krävs för de gamlas överlevnad kommer från deras vänners marijuanaodlingar. Charlie och Ted jagar året runt skogens djur för föda och pälsar, en i samhället för länge sedan utdömd livsstil.
Flera parallella berättarröster får komma till tals vid sidan om den allvetande huvudberättaren som kan avslöja framtiden. Någon rädsla för döden finns hur som helst inte här. Eller som berättarens sista kommentar lyder: ”Den stryker fortfarande omkring. Det är ingenting att oroa sig för, döden stryker omkring i alla historier.”