Den text som du läser just nu är skriven av en tvättäkta låglönare. Jag är frilansande litteraturkritiker och när jag för några veckor sedan räknade ut föräldrapenningen i samband med att min son föddes kom jag fram till att jag tjänade något mindre än en undersköterska. För några år sedan skrev jag en recension av Roberto Bolaños 1 000 sidor tjocka 2666 för en mellanstor svensk tidning och konstaterade att min timlön just då låg kring 22 kronor. Jag är på intet sätt unik.
I dag betalar få dagstidningar mer än 2 000–3 000 kronor för en litteraturrecension. Mindre tidningar betalar sällan mer än en tusenlapp. Och för en längre fördjupande kulturartikel i någon av de största dagstidningarna får en frilansare i dag runt 4 000 kronor. På 1920-talet fick en skribent 500 kronor för en essä på en större dagstidning, vilket i dag skulle motsvara runt 20 000. Frilansande kritiker har med andra ord gått från läkarlöner till att ligga nedanför undersköterskor.
Varför breder jag ut mig om det här? Om mina privatekonomiska förhållanden? Anledningen är att det ofta talas om ”kritikens kris”. Om att recensionerna blivit ”snuttifierade”, att kritikerna är sämre utbildade och mera subjektiva än någonsin. Vissa av dessa fördomar stämmer, andra är felaktiga. Men det viktiga är att själva krisen egentligen ligger någon annanstans. I de osäkra anställningsförhållandena (i dag har de flesta kultursidor över 80 procent av sina kritiker på frilansbasis). I att konkurrensen blivit hårdare samtidigt som arvodena sjunkit.
I Lina Samuelssons nyutkomna doktorsavhandling Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006 vidrörs detta bara i all hast. Där ligger fokus i stället på hur själva recensionerna har sett ut vid tre tillfällen, med femtio års mellanrum. Hur de har förändrats – eller snarare inte förändrats. För det Samuelssons undersökning visar är att texterna varken blivit kortare, elakare eller mindre objektiva. Dessutom visar hon att den personliga läsningen var vanlig 1956 och att den auktoritära kritikern var starkt ifrågasatt redan 1906. Detta är glädjande besked eftersom det tar död på en del fördomar om hur vi kritiker skriver (försök hitta ett mer utskällt skrå i dag). En annan sak som är bra med Samuelssons bok är att det är den första avhandlingen som – mig veterligen – försöker ta ett samlat grepp på litteraturkritiken sedan Per Rydéns Domedagar från 1987.
Det jag gillar med Samuelssons avhandling är hur hon visar att recensionerna varit ganska lika under 1900-talet (även om normerna för bedömningarna skiftat). Det gör att något annat träder i förgrunden, nämligen kritikern. För visst finns det en kris – men det är inte kritikens utan kritikerns. Nu invänder kanske någon att varenda dagstidning är i kris. Att det knappast bara är kritikern som har det ekonomiskt kämpigt. Men det kan omöjligen förklara dessa löjligt låga arvoden. Här handlar det om något annat. Att kulturjournalistik inte värderas i dagens samhälle. Det gör att vi kritiker går på knäna för att laga ihop våra texter. För egen del extraknäcker jag som undersköterska två till tre nätter i månaden. Då drar jag in mera pengar än vad jag gör nu när jag skriver den här recensionen.