Ingen hejd på äventyren

Nils Håkanssons ”Järnskallen” är ett berättartekniskt konststycke som kombinerar blodiga äventyr med blick för mänskligt beteende, skriver Inger Dahlman.

Litteratur2015-08-06 14:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Temirbasch, Järnskallen, kallade turkarna Karl XII. I Nils Håkansons äventyrsroman Järnskallen är det kodnamnet för ett hemligt vapen som tyskar utvecklar i Sverige under första världskriget, en u-båt, vars raketer, fyllda med dödlig gas, ska utplåna Helsingfors och Sankt Petersburg.

Och det är jakten på det vapnet bokens vildsinta, blodiga äventyr handlar om. Den är samtidigt en drift med vår förkärlek för aktion och våld och vår benägenhet att offra liv och lem för meningslösheter. James Bond-filmernas tekniska finesser motsvaras i Järnskallen av spikpistoler, löständer gjorda av trasigt porslin och vingar lika vanskliga som Ikaros.

Det är vår 1917, när handlingen tar sin början. Hungerkravaller skakar svenska städer. För första gången samverkar liberaler och socialister i en svensk regering. Och i Finland står Vita mot Röda.

Stockholm fruktar 1 maj, då man tror revolution ska utbryta. Lenin är på genomresa. För hans liv svarar kapten Henrich Murman vid ryska ambassaden. Rått våld använder han. Också mot de män han älskar med. Ändå finns det hos honom något tilltalande.

I hopp om att kunna rädda sin tvillingsyster från Baltikum till Sverige låter han sig värvas till en grupp människor som har i uppdrag att spåra motivet till mordet på en överste. Mordhärvan växer och leder till det försvunna tyska supervapnet, den gasfyllda u-båten.

Allvaret under den galet uppsluppna våldsvirvel Nils Håkanson presenterar är väl inlindat. Den grupp människor som jagar efter mördare och supervapen skulle alla passat på en cirkus.

Vid sidan av Henrich, finns Lydia, frihetsälskande dotter till en fnoskig docent med rasbiologi på hjärnan. Hon kastar sig mellan Stockholms hustak på jakt efter brottslingar. Iklädd mask och paljettjacka tar hon sig fram med hjälp av en utfällbar käpp. Att hon krossar tänder och ben hejdar henne inte.

En same vars hela by dödats under gasförsöken, en dansk superuppfinnare och en fet, rysk festprisse, klädd som en pajas, finns också i gruppen. Och så Jenny, kattälskande och ständigt misshandlad. Hennes förmåga att läka ihop är bortom det möjliga.

Ledda av en maskerad man från generalstaben går de igång. Och det är ingen hejd på äventyren, interfolierade av små snuttar ur tidens sångskatt.

Boken är ett stilistiskt och berättartekniskt konststycke och den som vill ha blodiga äventyr kan känna sig nöjd. Men dess verkliga halt finns i undertexten. Där sätts politik, mänskligt beteende och litterära genrer under lupp.

Litteratur