Ingen förtjänar att brännas inne

I den breda ström av journalistiskt präglade historiska romaner som vi begåvats med på senare tid har turen nu också kommit till en av de dystraste episoderna under den svenska så kallade beredskapen på 40-talet, sprängattentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå. Det är Ann-Marie Ljungberg, kulturskribent, författare och silversmed från Göteborg men uppväxt i Norrbotten, som skildrar händelsen och atmosfären kring den i en roman. Stommen är handfasta fakta men därtill kommer en rik väv av fantasifull inlevelse i de inblandade människornas tankar och känslor. "Mörker, stanna hos mig" kallar hon denna intressanta och konsekvent genomförda tillbakablick. Och om det är något som genomgående präglar stämningen här så är det just mörker, vinterkyla, en dov och hotfull känsla som i en gammal svartvit film med tragiska anspråk.

ATTENTATET HAR tidigare - redan på 70-talet - behandlats i faktaform av Ulf Oldberg, men Ljungbergs grepp ger en möjlighet att uppleva det otäcka politiska hat som låg bakom terrordådet och kanske se parallellerna och likheterna mellan olika tiders extremism av både höger-, vänster- och andra slag. Författaren har uppenbarligen ändrat namnen på flertalet faktiskt skyldiga, vilket kan vara rimligt inte minst med hänsyn till efterlevande, men plötsligt dyker t.ex. gamle partiledaren Hilding Hagberg upp i en biroll, liksom vinterkrigets Mannerheim och vår egen Per-Albin förstås också får bidra till verklighetsprägeln.
I centrum står den rätt unge journalisten Paul Wilhelmsson, som dras in i komplotten delvis av beundran för den andre huvudansvarige, den äldre, välsituerade men rätt alkoholiserade stadsfiskalen Dahlström. Trots att också ett par snarast socialdemokratiskt sinnade finns med i gruppen domineras den av en vagt högerextrem hållning, som hos Dahlström kombineras med personliga hämndmotiv.
Det är naturligtvis inga vackra ädla terroridealister det här, men Ljungberg lyckas ändå göra ett nyanserat och ganska trovärdigt porträtt av både den lite undflyende men auktoritetssökande journalisten och den pompöse men alltmer urholkade stadsfiskalen. Ingendera saknar helt bättre mänskliga sidor; Wilhelmsson kan visa prov på skeptisk tankeförmåga och Dahlström kan måna om en häktad. Men de rättfärdigar sitt sprängattentat med den avskydda tidningens obestridliga sovjetvänlighet. Det är den tidlösa jesuitmoralen, ändamålet helgar medlen, likaväl som hos Hitler, bin Ladin och andra diktatursvärmare.

LJUNGBERG ÄR BRA på att konkretisera både halvnazistiska och andra på den tiden vanliga resonemang och attityder. Att attentatsmännen kunde fällas för mordbranden - där fem personer omkom - berodde delvis på att de själva var osannolikt lösmynta och aningslösa. Trots en viss röta rätt högt upp i samhället kunde därför rättssamhället fungera. Alldeles fritt från odemokratiska och inhumana tendenser gick dock inte heller Sverige de där åren. Sådant kan vara bra att veta vid bedömningen av liknande fenomen i vår tid i olika världsdelar.
Ann-Marie Ljungberg berättar denna till stor del fritt broderande historia i presens på ett sakligt, kortfattat och nästan kärvt språk, som är mycket suggestivt. Hon hoppar visserligen en hel del mellan före, under och efter dådet, men det blir ändå inte svårt att följa med och spänningen byggs upp ganska skickligt. Norrbottenskommunismen, som hade sina speciella egenheter, skymtar lite i bakgrunden, men de motsatta strömningarna i området dominerar, och kvinnorna verkar mycket mindre berörda av bådadera än männen.
Ann-Marie Ljungberg har varit Augustnominerade för en av sina tidigare böcker, och den här är också en välgenomtänkt och stilsäker roman.

Ingen förtjänar att brännas inne

Bombattentatet mot Norrskensflamman 1940 har nu skildrats i en halvdokumentär historisk roman, av Ann-Marie Ljungberg. Den är nyanserad och stilsäker, tycker Tore Winqvist.