Inblickar i en gången värld

Låt mig börja direkt med ett citat ur Lars-Olof Larssons senaste bok. Det gäller, vilket också framgår av bokens titel, svensk stormaktstid:
"En uppåtriktad ståndscirkulation var ett av många nya inslag i dåtidens svenska rike. Numera talas i stället vitt och brett om 'klassresor', vilka ofta aningslöst betecknas som en nästan ny företeelse, karakteristisk för en modern tid , präglad av demokrati och social jämlikhet. Men det är en föreställning förankrad i en gedigen okunnighet om förflutenhetens svenska rike."

Det kan tilläggas att Larsson även på andra ställen ger luft åt sin bristande tilltro till våra dagars kunskaper om den svenska stormaktstidens politiska och sociala förhållanden. Han gör nu med den här boken en god insats för att bättra på det som brister. Som vanligt kan denne erfarne historiker tillhandahålla kunniga och inspirerande inblickar i en gången värld.
Smålänning som han är, har han satt sitt hemlandskap och framför allt släkten Stålhammar i centrum. Per Jonsson hette en man, som var född 1612 (troligen) på en liten gård Angved i närheten av Nydala kloster. Två av hans bröder hade blivit utskrivna till knektar och kunde därigenom själva svara för sin försörjning, men de hade stupat unga. För Per som soldat gick det bättre. Hade man väl givit sig in på den militära banan och överlevde fanns det goda chanser att avancera, eftersom Sverige nästan alltid var i krig. År 1650 blev han adlad av drottning Kristina och då han redan lagt namnet Hammar till sitt fadersnamn, fick ätten heta Stålhammar.

För Pers del innebar upphöjelsen inte att han också blev godsägare. Men hans båda äktenskap - den första hustrun dog något år efter vigseln - med kvinnor, som i alla fall hade adlig anknytning, visade sig vara i materiellt avseende fördelaktiga. Godsinnehavet ökade efter hand och kom att omfatta också sådant som kallades "ypperligt frälse". Det kunde endast ägas av adliga och var befriat från skatteskyldighet till kronan. Under Karl XI:s tid blev Per Jonsson Stålhammar överste och chef för Smålands kavalleriregemente. Kungen hade också skapat en förbättrad militär struktur genom indelningsverket. Stålhammar hörde till den första generation som fick visa att detta nya system verkligen fungerade. Han var emellertid nu en gammal man, som 1692 beviljades avsked. När han dog nära nittioårig 1701, hade Karl XII redan ryckt i fält för att kämpa mot ryssen och andra fiender.

Tre viktiga komponenter iakttar vi i Pers och hans gelikars liv under 1600-talet. Först och viktigast det krigiska. Författaren har följt Stålhammars bedrifter i fält men också betonat, att adelskapet var det viktigaste karriärsteget. För det andra gällde det att ingå ett passande äktenskap. För det tredje måste man förvärva ett godsinnehav, som gav en stabil ekonomisk grundval. Det kunde ske genom kungliga donationer, genom äktenskap och därmed arv eller genom köp.

Tycker vi kanske att Stålhammar och hans kamrater var en samling känslokalla karriär-robotar? Vid en närmare läsning av boken får man en annan uppfattning. Människorna då upplevde, som vi själva, sorg och bekymmer men också glädje och tillfredsställelse. Men det land där de bodde hade en helt annan ekonomisk och rättslig struktur. Mycket för oss acceptabelt skulle, säger Larsson, dessa män ha reagerat skarpt emot. Att på den tiden ingå giftermål var dock oftast en medvetet "politisk" handling. Kärlek i vår mening talade man inte så mycket om. Men det hindrade inte att många äktenskap kom att präglas av god arbetsgemenskap, förtroende och ömsesidig attraktion.

Märkligt är att Stålhammar, bliven aristokrat, inte kunde skriva. Sönerna fick bättre utbildning och särskilt den yngste, Jon Stålhammar, född 1659, har uppmärksammats av eftervärlden just för sina brev till hustrun. Han gifte sig med Sofia Drake 1689 och förvärvade 1694 säteriet Salshult.
Men många år av verksamt och behagligt godsägarliv blev det inte där för honom. Den stora ofreden krävde uppbrott och redan i juni 1701 skeppades Jons regemente över till Balticum. Tidigare har man sagt att han aldrig återsåg familjen. Larsson visar dock att han en stor del av år 1702 fanns hos de sina. Men i augusti reste han ut för att inte återvända; hösten 1708 stupade han vid ukrainska gränsen.

Han skrev ofta hem till hustrun. Brevsamlingen sändes på 1890-talet av Salshults dåvarande ägare till Kungliga Biblioteket, vars chef Carl Snoilsky blev så gripen under läsningen att han skrev dikten "Frun på Salshult". Den kom att ingå i Svenska Bilder, en bok som förr hörde till realskolans litteraturkurs. Själv fäste jag mig vid den dikten. En helt realistisk teckning av hur det verkligen förhöll sig gav den nog inte. Men jag vill rekommendera den som känslomässig upplevelse. Sedan betraktar man lämpligen den rundmålning, som Larsson i sin bok givit av stormaktstiden och framför allt av dess svenska kvinnor och män.

Inblickar i en gången värld

En kunnig rundmålning av stormaktstidens kvinnor och män, skriver Torgny Nevéus om Lars-Olof Larssons nya bok På marsch mot evigheten.