På Rijksmuseet i Amsterdam finns en särskild sal för dockskåp. De tre som visas där är från sexton- och sjuttonhundratalet och har aldrig tjänat som leksaker utan var en gång i tiden statussymboler i rika holländska hem, vilkas drömmar och sociala strävanden de förkroppsligade i miniatyr. De var en motsvarighet till den tidens naturaliesamlingar , fast här med det egna familjelivet som tema. Det mest kända av dessa tre är Petronella Oortmans praktfulla dockskåpskabinett om nio fullt möblerade rum, inredda mellan 1686 och 1710. Oortman, född 1656 och gift med köpmannen Johannes Brandt, ska ha spenderat en förmögenhet på miniatyrerna. Jacob Appels avbildning av dockskåpet från 1710 vittnar om dess samtida rykte.
Och det är just Petronella Oortmans person och hennes bevarade dockskåp som har inspirerat Jessie Burtons debutroman ”Miniatyrmakaren”. Kring dessa diktar hon fritt en mörk historia om förbjudna begär, om de illusoriska begreppen framgång och makt samt om en tid då ett brott mot samhällets morallagar kunde vara lika med döden.
Hösten 1686 då den nygifta Nella Oortman anländer till familjen Brandts praktfulla hem vid Herengracht befinner sig Amsterdam på höjden av sin blomstringstid, och Nederländerna i sin guldålder, tack vare handeln med övriga Europa, med Afrika och Asien. Samtidigt håller den stränga protestantiska puritanismen ett hårt grepp om människors sinnen. Sextonhundratalets Amsterdam är motsättningarnas stad: kvinnor får promenera ensamma ute på stadens gator men de har ingen makt över sina liv. Förbjudna utländska böcker ges ut fritt här, men människor av annan etnisk härkomst får hålla sig undan i staden. Ingenting blir som Nella har väntat sig. Svägerskan Marin förblir husets enväldiga härskarinna, Johannes är ständigt borta och de mörka rummen är fyllda av skuggor, viskningar och hemligheter. Johannes är medlem i Förenade ostindiska kompaniet och framgångsrik handelsman, men familjens väl och ve hänger på att kunna sälja ett parti socker åt en av stadens mäktiga. Det påkostade dockskåpet, en exakt kopia av Brandts hus, fylls snart av miniatyrer som Nella inte har beställt och vilka dessutom förebådar det som snart kommer att drabba familjen.
Berättelsens tempo ökar sakta i intensitet och handlingen balanserar ständigt på gränsen mellan det sannolika och det oförklarliga. Mycket förblir dolt för såväl huvudpersonen som läsaren, ett grepp som utmanar den oberoende berättarröstens funktion. När Nella förstör sitt dockskåp blir kopplingen till dess verkliga motsvarighet problematiskt, vilket en påhittad berättelse om historiska personer och föremål kan bli.
Det är i karaktärernas utveckling, i dramatiken och i Burtons nästan ohämmat måleriska sätt att teckna de olika detaljerna och miljöerna som romanens enastående originalitet ligger. Över allting vilar samma gyllenbruna skimmer som under hösten brukar svepa in över Amsterdams kanaler och dess patricierhus. I personernas utseende och kläder, i deras vardagssysslor och i enskilda scener, liksom i maträtterna, i de exotiska kryddorna och naturföremålen hittar man lätt anspelningar på såväl Rembrandt som Vermeer och holländska stilleben, på naturaliesamlingar från tiden och på kakelplattor från Delft.
Motivet med den mystiska miniatyrmakerskan känns inte helt genomarbetat vilket ger romanen en ofärdig prägel. Men kanske är den gåtfulla kvinnan bara en av många pjäser i ett livets ’Verkeerspel’, förändringsspel, som oavsett vad som händer måste spelas vidare för att romanpersonerna ska kunna röra sig mot ökad frihet och framtidshopp.