Impressionism, uppländsk och finländsk

Ond bråd död mitt i en mycket civiliserad nutida miljö, och symbolmättad förlamning och medvetslöshet, det är ett par mycket framträdande egenheter i nyutkomna böcker av två kvinnliga författare, den ena uppländsk och den andra finlandssvensk. Båda växlar ofta mellan skilda tidsplan och huvudpersoner och hos båda finns etiska problem som ett tydligt inslag i handlingen.

I Med omedelbar verkan har Lena Köster, till vardags medarbetare i UNT, satt samman fyra olika berättelser till något som ligger på gränsen mellan roman och novellsamling. Bipersoner i den längsta och viktigaste historien - om konstnärinnan Anja som blir förlamad vid en bilolycka hon själv vållat - återkommer som centralfigurer i de andra. Barnlöshet och skilsmässokris utlöser en dramatik som väl inte är vardagsrealistisk men ändå ger goda utgångspunkter för frågor om vårt ansvar för andras liv. Dit hör också den tidstypiska problematiken kring lesbiska kvinnors barnafödande och barns rätt att få veta vilka deras biologiska föräldrar är. Huvudpersonens existentiella kris får också religiösa övertoner, men huvudtemat är konfessionslöst, som i frågan hon ställer sig "Vad spelar våra liv för roll?"

Här finns många bra detaljer och stilstudier, t ex ett avsnitt av en predikan och ett brev från ett f d musikaliskt underbarn. Anjas vid bilolyckan omkomne man Robban har haft en besvärlig barndom, som antyds lätt och med stark empati, och över huvud taget är den här boken klart bättre och litterärt mer avancerad än debutboken för två år sedan, "Men varifrån kommer musiken?"

DET IMPRESSIONISTISKA och skenbart nyckfulla sättet att berätta är ännu mer påfallande hos finlandssvenska Agneta Ara, vars Det har varit kallt i Madrid inte alls tangerar Spanien utan helt tilldrar sig i och kring Helsingfors. Den har nominerats till Finlandia-priset sedan den först refuserats av större förlag och så utkommit hos åländska PQR. Det är inte märkligt att man kan ha markant olika uppfattningar om Aras sätt att berätta: fladdrigt och svårt att minnas, tycker nog de kritiska, charmfullt och originellt, menar de som ligger på våglängd med det.
I centrum står syskonparet André och Isabel, vars inre monologer och kommentarer till vuxenvärlden ofta låter ett par år mognare än deras faktiska ålder.

Den lyriska tonen bryts inte ens när den ena efter den andra i familjen dör - pappan officeren skjuter sig, mamman halkar på ett höstlöv och får ett skallbrott, brodern försvinner spårlöst efter en flygning, till och med huskatten försvinner, däremot inte den mystiska, i tio år medvetslösa flickan Luciana, som sover, gäspar och kan inta näring utan att någonsin vakna upp. Agneta Ara räds inte att skildra medicinskt eller på annat sätt otroliga fall, vilket gör att hon måste läsas som en "magisk realist" eller i varje fall skribent bortom vardagslogiken. Som sådan har hon åtskilliga poänger, även om hon samtidigt slarvar en del med tempus- och perspektivskiftena ("hon" eller "jag"?). Huvudpersonen Isabel blir så småningom psykiater, stressad mellan fall som skridskotävlande tonårstjejen A och den femtiårskrisande surkarten D.

DET HAR VARIT kallt i Madrid (en lösryckt replik ur tv-vädret) är en rapsodiskt berättad och samtidigt ganska talangfull roman. Bara tre-fyra ord antyder att den tilldrar sig i det svenskspråkiga Finland: det talas om "ringbud" på telefonsvararen och att "föra" klockan till urmakaren. Det måste vara lite speciellt att vara författare i Finlandssverige, där de skrivande utgör en så förbluffande stor procent av de läsande - såvida man inte blir översatt till finska eller åtminstone ordentligt lanserad på andra sidan Bottenviken, något som är angeläget även ur rikssvensk synvinkel.

Impressionism, uppländsk och finländsk

Finlandssvenskan Agneta Ara och uppländska Lena Köster har båda en dragning till hastiga dödsfall, konstaterar Tore Winqvist apropå deras nya romaner.