Imponerande berättelse om bruket

Hargs bruk i Frösåkers socken i Uppland är i dag inriktat på skogsbruk, fastighetsförvaltning, lantbruk och viltvård. Bruket grundades av greve Gustaf Otto Stenbock 1668 för stångjärnstillverkning. Platsen var väl vald med tanke på den goda tillgången på malm, skog och vatten. 1719 brände ryssarna, vid sina härjningar längs den svenska kusten, emellertid ned hela anläggningen utom kyrkan. Bruket återuppbyggdes på 1730-talet av dåvarande ägaren Eric Oxenstierna, som också anlade vallonsmideshammare och tegelbruk. År 1756 blev Harg fideikommiss och på 1760-talet byggdes den nuvarande herrgårdsbyggnaden.

2004 började författaren Rose-Marie Dietrichson sina forskningar om Harg och dess historia, därtill uppmanad och uppmuntrad av bruksägaren friherre Carl Gabriel Beck-Friis (1921–2005), vars släkt innehaft bruket sedan 1873. Han bekymrade sig över att hans efterlevande visste så lite om brukets anor bakåt. Dietrichson delade hans åsikter och åtog sig att börja forska om saken. I sitt arbete fick hon tillgång till ett omfattande material av brev och anteckningar som förvarades på bruket, men hon kompletterade också detta material med arkivhandlingar från Riksarkivet, Uppsala landsarkiv och Nordiska museets arkiv. Resultatet av hennes forskarmöda har blivit tre böcker som täcker tidsperioden 1600 till 2000. Den första delen anmäls här.

Dietrichson påpekar i bokens förord att hon endast åstadkommit en berättelse om bruket och att hon inte har några strikt vetenskapliga ambitioner med sin studie. Berättelsen ger dock både empirisk kunskap om Hargs historia och levande porträtt av dess ägare under 1600- och 1700-talen. Jag menar därför att ”berättelse” måste förstås på ett positivt sätt och att hennes tolkningar av de arkivaliska källorna inte lär ge läsaren någon djupt felaktig bild av sakförhållandena. Tvärtom tillför hennes närläsning av brev och andra handlingar kvaliteter till bokens många personporträtt, till exempel dem av landshövding Hans Claesson Kyle på 1600-talet och arrendatorn Carl Broman eller hovslagarmästaren och klensmeden Jöns Lindman på 1700-talet. Studien avslutas dessutom – på vetenskapligt manér får man väl säga – med en del värdefulla komplement till texterna, nämligen en längd över bruksägarna, en längd över inspektorer och förvaltare samt diverse ordförklaringar till texterna. Det är en service som läsaren tackar varmt för!

Dietrichson har gjort ett gediget arbete. Den första boken om Harg är ett riktigt praktverk. Förutom texterna skall bilderna framhållas. Illustrationerna, varav merparten i färg, är nämligen inte endast väl valda, de är även påkostade och många. Det gör boken helt förförisk. Ett aber är dock det stora formatet och bokens relativa tyngd, som gör den lite svår att bära med sig för läsning. Den lämpar sig bäst som lockande blickfång på salongsbordet, där den kan läsas och avnjutas av den som sitter bekvämt tillbakalutad i en länstol. Jag ser med spänning fram emot att snart få delarna II och III i min hand.