Ikonen Lagercrantz i närbild

Olof Lagercrantz är ett namn som väcker starka känslor, av beundran eller protest, hos alla oss som var med och stred om själarna på hans tid. Som kulturredaktör och sedan en av chefredaktörerna för Dagens Nyheter under den s k vänstervågen på 1960-70-talen speglade han de kraftiga - men i grund och botten delvis tillfälliga - förskjutningarna i opinionen, ideologiskt och praktiskt-politiskt. Sen kan man förstås tvista om i vad mån han var tuppen som gol åt den uppåtgående röda solen eller om han faktiskt underlättade det radikala "uppsvinget". Ett fylligt material för att belysa den saken finns nu i den artikelsamling, med dagboksutdrag, av Lagercrantz från 1938 till 1993 som i dag ges ut av Niklas Nåsander. Titeln Vårt sekel är reserverat åt lögnen är ett citat som säger oerhört mycket om författaren framför allt på äldre dar, om hans stolt aristokratiska ton, kombination av lärdom och språklig enkelhet, hans beska samtidskritik och fallenhet för stora svepande omdömen och gester.

I begynnelsen var Olof Lagercrantz det diktade ordets och den litterära analysens man. Som sådan är han fascinerande, helt oavsett den skiftande ideologiska aura han omgett sig med. Det är knappast någon som bättre än han kunnat fånga det unika i författarskap som Strindbergs, Ferlins, Dantes och en rad andra storheter. Han kan ge glimtar av Vilhelm Moberg och hans utvandrarepos så att man känner sig nästan lika gripen som av originalet. Hans språk har en spänst som är sällsynt och beundransvärd. Han har skarp blick för de psykologiska lagar vi alla lyder under och för den oändliga variationen som ändå finns. Men han har sina blinda fläckar, i viss mån inför de egna drivkrafterna men tydligast när han uttalar sig om en trio brett populära och samtidigt unika konstnärer: Evert Taube (ingen första rangens konstnär utan "blott en talangfull artist"), Ingmar Bergman ("som filmskapare en pekoralist") och Astrid Lindgren ("det finns inget liv i det hon skriver, det är dött"). Alla vi som så starkt känner de där djupa estetiska rysningarna just inför en rad av dessa tres verk skulle ju kunna ha "fel", men jag tvivlar starkt på det. Kan Lagercrantz ypperliga gehör för andra tonlägen ha haft något slags tondövhet just för någon viss våglängd?

Själv var han nära vän (och/eller fiende) med en stor del av den litterära eliten, Ekelöf, Martinson, Dagerman, Forssell o s v. Det hindrade honom inte att recensera deras verk, något som bör ha inneburit svåra jävsproblem, något han själv som ung ironiserar över apropå andra. Han saknar inte kurage eller talang att påpeka brister hos verk han i huvudsak berömmer eller vice versa. Men behållningen med hans böcker, essäer och artiklar är inte främst betygsättningen utan den skarpsynta analysen av idéer, känslor och stil.
Det som bör och kommer att diskuteras kring Olof Lagercrantz är emellertid hans gärning som politisk opinionsbildare, för det var det han alltmer blev. Från en bakgrund i en adlig officers- och affärsmannasläkt - inte olik Olof Palmes, som han också politiskt och psykologiskt hade stora likheter med - via engagemang i finska vinterkriget under parollen "Finlands sak är vår" gled han från en allmänborgerlig via en normalliberal och kulturradikal hållning stegvis över i en solklar socialism, klart till vänster om det dåvarande regeringspartiet i det allra mesta. Denna utveckling täcktes av ideologiska dimridåer som i detalj kan studeras i den här boken: "För egen del har jag föga känsla för ord som socialism och liberalism. De tycks så vaga och känsloladdade att det är svårt att använda dem" (1958), "Själv använder jag inte ordet liberal — lika lite som jag finner någon speciell och från liberalismen skild innebörd i ordet socialdemokratisk" ( 1964), "I ett längre perspektiv måste en total samhällsplanering vara ett slutgiltigt mål för oss alla. Men en socialism med bevarad demokrati och frihet." (1973); "De borgerliga partierna har hela seklet varit och är alltjämt ideologiska eftersläpare. Men i inget parti i Sverige i dag finner jag en medvetenhet som intresserar mig" (1986).

Speciellt i det sista tillägget hörs Lagercrantz strävt aristokratiska röst, som liksom hos så många andra kända debattörer väl låter sig förenas med en utpräglad vänstersocialism.
Att ändra politiska grundvärderingar - för något mindre är det inte frågan om - är en sak, och den är ingalunda omoralisk, men att samtidigt söka behålla en predikstol man äntrat under viss flagg också under en helt annan, det är i varje fall värt att påpekas, som ren konsumentupplysning. Kanonaden mot Lagercrantz bottnade förstås just i denna dubbla bokföring. Utsuddning av de klara definitionerna och värdeorden (plan/marknadsekonomi, total lönelikhet/fri företagsamhet och prestationslön etc) kan ha varit ett försök att klara den omöjliga sitsen att å ena sidan företräda en tidningskoncern på ena sidan strecket och å andra sidan slåss för allt det som applåderades på andra sidan samma streck och som kom Lagercrantz att uppfattas som en vänsterns gerillakämpe och martyr. Visst reserverade han sig då och då mot enstaka "överdrifter" eller svagheter i t ex Maos Kina, som han skrev reportage från, Sovjet eller gruvstrejkens Kiruna, men balansen och argumentationen var så uppenbart förändrad att vem som helst kunde uppfatta det. Dagboken ger också rätt goda belägg för hur motståndslöst Lagercrantz blåste med i tidsandan. Därvidlag kan man knappast tillämpa den "marxistiska klassanalysen", däremot den psykologiska mekanism som gör delar av den intellektuella eliten (speciellt den som också har traditionell överklassbakgrund) särskilt mottaglig för "ädelkommunism", total jämlikhet och andra revolutionära eller utopistiska idéer. Därmed distanserar man sig från den krassa och brackiga materialismen, samtidigt som konkurrerande eliter försvinner.

Hos den åldrade Lagercrantz lyser arvet från Platon igenom, med framtidspessimism och förkärlek för ett styre av "filosofer". Han anser det "rysligt" om "de verkliga begåvningarna inte får större livsrum än dumbommarna". Det sägs apropå kultursfären, medan han inte tycks se saken på samma sätt inom det övriga arbetslivet. Överhuvudtaget framstår Lagercrantz som typisk för sin tids mest modebetonade strömningar; dagboksanteckningarna tyder också på viss självbespegling och taktisk positionering. Han tror gång på gång att ett tredje världskrig är oundvikligt och noterar hur han själv anses ha "öppnat bilden" av Sovjet och Kina.

De strömningar till vänster om socialdemokratin som under framför allt 1960-70-talen stod för en stor del av idé- och kulturdebatten använde ofta arbetsmetoden att citera och referera åsiktsfränders verk utan att formellt ta ställning, bara "informera om nya intressanta tankar". Så arbetade också Lagercrantz rätt ofta. De rätta idéerna kan också lanseras som inlägg av extra "hög kvalitet", t ex litterärt. Samtidigt drivs teser om att marxismen etc diskrimineras och är orättvist motarbetade. Mycket av dessa tekniker dyker ännu upp här och var, och den som redigerat och kommenterat Lagercrantz artiklar är förstås också en av hans beundrare. Han konstaterar visserligen rakt på sak att Lagercrantz blev en tvättäkta socialist men försöker samtidigt tolka honom som "en modernisering av liberalismen". Med det dubbelspråket kan man bevisa vad som helst.

Helt vid sidan av idékampen och kulturdebatten berättar Lagercrantz också i sin dagbok en rad intressanta och pikanta detaljer om sina personliga relationer till en rad diktare och till DN-kollegorna Tingsten och Sven-Erik Larsson. Mellan Tingsten och Lagercrantz var det vid ett tillfälle på gränsen till öppet slagsmål. Vad klipp- och dagböcker av det här slaget ger är bland mycket annat ett tydligt intryck av hur även de största koryféerna på den offentliga scenen bakom skål och vägg drivs av samma personliga behov, lidelser och känslor som andra dödliga.

Ikonen Lagercrantz i närbild

Olof Lagercrantz var sin tids vänsterhjälte, och den artikelsamling med dagboksklipp och kommentarer som nu utkommit visar ganska bra varför det blev så, konstaterar Tore Winqvist.