Idéroman om musikens makt

En ny bok:Kjell Espmark: Béla Bartók mot Tredje riket (Norstedts, inb)Upptakten till Kjell Espmarks i höst utgivna bok Béla Bartók mot Tredje riket står inte den mest hårdkokta tv-deckare efter. På en restaurang i Nîmes tillsammans med sin hustru upptäcker Bartók att han är bevakad av Goebbels folk:När Béla Bartók just lyft sitt glas för att skåla inser han att fienden hunnit upp honom. Hans händer blir stela. Till och med fingrarna begriper att det gäller hans liv.Den läsare som efter en sådan öppning väntar sig en realistisk skildring av den ungerske tonsättarens flykt undan nazisterna riskerar att bli besviken. Det Espmark beskriver är i stället tonsättarens inre resa bakåt och framåt i tiden och det egna samvetet liksom i det egna konstnärskapet. Béla Bartók mot Tredje riket är en idéroman med spelplatsen huvudsakligen förlagd till de cerebrala delarna av personligheten.Det innebär att skeenden plötsligt kan visa sig ligga långt tillbaka i tiden, vara placerade i en tänkt framtid eller rentav bara existera i huvudpersonens egen föreställningsvärld. Det betyder också att boken stilmässigt kan tyckas ojämn. Det man som läsare kan uppfatta som stilbrott torde dock vara ett avsiktligt sätt att markera distans till realismen.DissonanserHos Espmark får man vänja sig vid dissonanser. När ett resonemang avrundas med uttryck som tja, aha eller ja, ja kan man tycka sig höra en stråkkvartett missa en intonation; men "felspelningen" ska nog snarare avlyssnas som ett exempel på författarens ambitioner att verbalisera en musikalisk upplevelse. I nästa passage kan Espmarks språkval bli närmast byråkratiskt uppsträckt, för att i nästa stund landa i en lätt lyrisk prosa med några återkommande metaforer som markörer. Här finns också exempel på formuleringar av den art man gärna prickar för och memorerar.Om Béla Bartók mot Tredje riket stilmässigt och språkligt således är en stundtals förbryllande och krävande produkt är dess ämne desto tydligare. Det är alltså åren kring 1940, då tonsättaren gjort sig omöjlig i sitt hemland genom protester motden rådande raspolitiken som är bokens tid. I protest mot raslagarna hade Bartók valt att kalla sig "frivillig jude" och krävt att hans musik skulle sorteras under begreppet ent-artete. När romanen börjar har förberedelserna för emigration till USA nåttlångt.En central roll i Bartóks liv liksom i boken intar fältarbetet att samla in och bevara den folkliga musikskatten på den ungerska, bulgariska och rumänska landsbygden.Men även om det betonas hur viktigt denna var för hans eget skapande får man som läsare egentligen ingen särskilt fördjupad bild av Bartóks musik.Stundtals lysandeDet är knappast som ett stycke bartókiana den här boken har sitt största värde. I stället är det genom de inblickar i en konstnärs sätt att tänka och reagera som Espmark åstadkommit ett stycke stundtals lysande litteratur. Och inte minstär det konstens, i det här fallet musikens, makt som nagelfars, diskuteras, analyseras och slutligen formuleras. Espmark låter inte sin huvudperson ge uttryck åt någon romantisk syn på konsten och konstnärskapet, men han tvekar inte heller att låta justdessa verksamheter framstå som den enda kraft som förmår stå det destruktiva onda emot.Det är i de sammanhangen det universella hos konsten som hyllas, dess förmåga att ena och förbrödra:Ockupationsmaktens språk är åtskillnad. Hans är överbryggning, broderskap, sinnlig omedelbarhet.Mot teori och ideologi ställer Espmark/Bartók sinnlighet. Det är denna egenskap hos konsten som gör den så farlig, en ordning som hotar och utmanar den nazistiska Ordningen.Ja så stark är denna konstens sinnlighet att några takter i en stråkkvartett kan stå i vägen för en stridsvagn, menar Bartók och med honom Kjell Espmark.Det är ett konstnärligt credo som heter duga.