Ideologiernas fiende

Det är lite drygt hundra år sedan Arthur Koestler föddes och en mer mångsidig representant för 1900-talets europeiska kultur kan man svårligen uppleta. Skolad till ingenjör med bred humanistisk bildning var han lika hemmastadd i Einsteins relativitetsteori som i det konstnärliga skapandets villkor. Född och uppvuxen i Budapest och senare verksam i Berlin och slutligen London spände han både språkligt och kulturgeografiskt över hela Europa.

Som jude visste han vad exil vill säga, som först sionist och därefter sovjettrogen kommunist hade han förstahandserfarenhet av att tjäna en absolut ideologi. Som dödsdömd politisk fånge stod han öga mot öga med personlig förintelse men undkom i sista stund. Och allt detta dokumenterade han i flyhänt skrivna romaner, essäer och pamfletter. Visst förtjänar han uppmärksamhet än i dag.
Ändå känner man viss tvekan inför de anspråk som frilansförfattaren och dito forskaren David Andersson reser för sin hjältes del. I sin bok Timmarna vid fönstret: En essä om Arthur Koestler pläderar han både för Koestlers aktualitet och för hans litterära förtjänster, och han gör det i måttfulla ordalag och med en stil som inte står föremålets efter. Om Koestlers vittfamnande åsikter trots det känns en smula passé beror det kanske på att historien i mycket givit honom rätt. Flera av de fiender han kämpade mot har fallit och de hot vi lever under i dag ser delvis annorlunda ut. Å andra sidan är det lätt att glömma historiens läxor och Andersson ger oss en nyttig repetitionskurs.

En kärnpunkt i Koestlers åskådning gäller människans ondska. I polemik mot kristen och annan etik avvisar han tanken på arvsynd och personlig illvilja som roten till det onda. Den är tvärt om dold i sådana egenskaper som traditionellt räknas till de ädla: självuppoffrande lojalitet och underordning under ett högt ideal. Det är när dessa egenskaper träder i en totalitär ideologis tjänst som den kollektiva ondskan firar sina största triumfer, i koncentrationsläger och slavkolonier. Hitlers och Stalins bödlar kunde i det privata vara nog så hyggliga individer men i ideologins tjänst förvandlades de till vilddjur.

Första halvan av Koestlers författarskap gäller kampen mot de politiska ideologierna med romanen Natt klockan tolv på dagen som främsta litterära resultat, och det är denna del som Andersson ägnar störst utrymme. Andra delen av sitt liv vigde Koestler åt kampen mot den vetenskapliga ideologi som går under namnet reduktionism: tron att allt mänskligt beteende kan reduceras till underliggande kemiska och fysikaliska processer. Behaviorismen utgör en återkommande måltavla och Andersson argumenterar övertygande för att kommunism och behaviorism och alla andra läror med totalitära anspråk är samma andas barn och i sina logiska konsekvenser leder till moralens relativisering och förnedring av individens värdighet.

Andersson uppehåller sig huvudsakligen vid idéinnehållet i Koestlers verk. Personen bakom - med dess alltför mänskliga svagheter - lämnar han därhän och framhäver i stället Koestlers moraliska mod och klarsyn. Vissa av de mer problematiska skrifterna, som försvaret för parapsykologin, väljer han medvetet bort. I gengäld tecknar han med bravur ett äreminne över en i många avseenden stor europé.

Ideologiernas fiende

Med sin i dagarna utgivna bok om Arthur Koestler har David Andersson med bravur skrivit ett äreminne över en i många avseenden stor europé, konstaterar Staffan Bergsten.