Det är dåliga tider och kulturskymning på de allra flesta himlar. Det säger vi ofta och menar det nästan alltid. Litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet går åt helvete. Det är så sant som det är sagt. Eller är det verkligen det?
Jag vill inte gärna framstå som en optimist, men ibland är det svårt att låta bli. Tänker jag när jag sitter med Eva-Stina Byggmästers färska diktsamling Vagga liten vagabond i famnen och råkar får syn på Johan Jönssons Livdikt i hyllan. Inom bekvämt räckhåll har jag två uppmärksammade och hyllade diktsamlingar som utkommit med någon månads mellanrum och som bägge kan sägas höra till det mer angelägna läsmaterialet denna vår. Mellan sig har de en fantastisk bredd – nästan en hel horisont. Johan Jönssons tegelsten är fradgande, måttlös, våldsam, vältrande och arg. Eva-Stina Byggmästers avslutande del i trilogin om kärlek är bubblande, lycklig, vinddriven, doftande och leende. Bägge är kompromisslösa. För några svindlande ögonblick ger de mig en känsla av att leva i en fantastisk värld. Det går över ganska snabbt, såklart, men att reaktionen ens kan uppstå är ett slags kvalitetsförklaring.
Faktum är att det är bortom min fattningsförmåga hur man kan skriva så glad poesi som Eva-Stina Byggmäster och ändå vara på riktigt och kännas angelägen. Det är möjligt att jag överdriver. Men precis som sina föregångare Älvdrottningen (2006) och Men hur små poeter finns det egentligen (2008) är kärlekstrilogins final en bok som äger en förunderlig makt över sin läsare. Framför orden går det inte att komma undan. Efter den första genomläsningen fjärmar jag mig några timmar efter avslutad läsning. Blir det inte lite väl glatt med alla berusande dofter, fria moln och bohemiska vagabonder? Jo, det tror jag. Efter den andra sitter jag hjälplöst fast, och den tredje genomläsningen gjuter ett cementblock runt mina fötter och sänker mig för gott - all negativ kritik försvinner.
Ibland får man vara glad. Och då menar jag inte glad som i tanklöst skrattande, utan helt enkelt uppriktigt seende och för en stund tillräckligt tillfreds för att acceptera den vällust som ibland vältrar sig över den som promenerar över en snäckklädd strand. Det är som sagt möjligt att jag är förförd och bedragen, att sockersött har botats med sockerchock. Men av någon anledning kan jag inte riktigt förmå mig att reagera och ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Jag vill stanna i det här, hur jag känner om ett par veckor är väldigt svårt att avgöra.
I Vagga liten vagabond har Eva-Stina Byggmäster gett efter för en allmänsklig och banal längtan efter att frigöra sig från det inrutade nuet och sökt sig till det enklast tänkbara svaret – den faktiska fysiska rörelse som resandet innebär. Också om det bara handlar om pennans förflyttning över pappret eller, kanske snarare, om händernas lek över tangenterna.
Vi reser tillsammans. Både berättarröst och läsare, och textens jag och textens du. Vagabonderna laddar med en grön kappsäck och tar sig från blomsterö till blomsterö, noterar kandelaberkaktusarnas sällsamhetsljus, grodsångerna, tulpanträdens blomregn, snälltågens susande, regnbågsfärgade kameleonter och salt ökenluft. Alltid beredda att ge efter för frihetslängtan, fnitter, förgätmigej, fanfarer och fikon. Varje ny plats kan vara den allra vackraste.
Det är märkligt att helheten inte slinter och ränner skallen i väggen. En bärande orsak lär vara att Byggmäster har ett allvar i sitt skrivande som inte rubbas av världens alla blomsterängar. En annan att hon till skillnad från de flesta skribenter inte bryr sig om att vandra på rätt sida om någon gräns. Eva-Stina Byggmäster korsar gränsen när hon behagar, och följaktligen är de kringelikrokar vagabonderna väljer ”just sådana där störtsköna vägar/utan slut!?!” Det kunde nästan vara en poetik:
och nu tänker jag på en väg som är rak och
sedan på en som är krokig sedan på en som
är rak och sedan igen … turvis och så vidare
tills jag inte kan tänka på något annat innan
jag tänker på en väg som är både rak och
krokig på samma gång –