”Verkligheten” har blivit en allt vanligare förekommande referens i svensk samtidslitteratur det senaste decenniet. Det handlar om en bred trend, som rymmer så skilda uttryck som allehanda ”faktioner” (korsbefruktningar av fakta och fiktion), rena biografier och ett gäng poeters underminering av såväl subjektet som språkets avbildande funktion till förmån för den konkreta materia som framträder på boksidan och i uppläsningen: trycksvärtan, inskriptionen, ljudvågen.
Fiktionens uppluckring mot fakta, biografisk idealism och avancerad språkmaterialism som olika sidor av samma verklighetstärning, alltså. Men om man vill ha genomgripande och handfasta genomlysningar av samhället? Gamla goda, realistiska verklighetsberättelser om samtiden? Ja, då gör man bäst i att söka sig bort från skönlitteraturen till en angränsande kategori: reportaget.
När Natur och kultur nu släpper Gellert Tamas samlingsvolym En sekund i livet. Reportage från Prag till Kairo, 1989 – 2011, är det ett utmärkt tillfälle att studera genrens möjlighet att begripliggöra verkligheten. Här skildras bland annat viktiga delar av det svenska samhällets framväxt de senaste tjugo åren: främlingsfientligheten, de nyanlända svenskarnas egna verkligheter, landsbygdens utarmning, olika våldskulturers blomning.
Läsaren får stifta bekantskap med människor från klassamhällets nedersta skikt upp till eliternas parnasser. Tamas möter dem alla med samma respektfullhet, iakttar dem snett underifrån men avkodar varje gest och vikande blick mot det större, samhälleliga teckensystem som flimrar i bakgrunden. Vid några tillfällen bryter personen Gellert Tamas igenom textytan, men för det mesta intar han en personlig men passiv, registrerande hållning. Verkligheten får, som klyschan säger, tala för sig själv.
Och som den talar. Tamas texter bekräftar den ungerske marxisten Georg Lukács tes: Skildrar man samhället ärligt och troget så framträder där, oavsett intentionerna, dess centrala konflikter och underströmmar. Även de som ännu bara är knappt märkbara. Tamas lyckas gång på gång loda de ideologiska djup och grund som kommer att prägla debatten tio, tjugo år senare.
Han har dessutom en spöklik förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Boken börjar i östeuropa 1989 – han har på vinst och förlust bokat en tågbiljett till Budapest, via Berlin, tre dagar innan muren faller – och slutar på Tahirtorget tjugotvå år senare. Emellan de två revolutionerna hinner han ge läsaren många inblickar i svårtillgängliga, kritiska, ibland direkta livsfarliga situationer.
Det gör också Johanne Hildebrandt i sin nya bok Krigare. Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan. 2009 fick hon den unika möjligheten att följa soldaterna i styrkan FS 19 hela vägen från utbildningen, till Afghanistan – där en av de svåraste strider som svenska soldater varit inblandade i under modern tid väntade – och hem igen.
Hildebrandt har varken Tamas stilistiska förmåga eller välutvecklade språkliga nervsystem – texten ger intryck av att ha hamrats fram i takt med eldgivningen och sedan aldrig bearbetats. Hon har dessutom en agenda som man måste vara medveten om, nämligen att försvara de svenska soldaternas insatser i Afghanistan.
Med det sagt så ger boken ändå värdefulla insikter. Och då menar jag inte av det slag som de rena faktaböckernas siffror och staplar erbjuder. De fördjupande reportagen kan, genom gestaltning, samtal, iakttagelser, öppna upp för en mångbottnad, inte minst emotionell, förståelse av skeenden och strukturer i världen. Det är därför en välsignelse att en flod av svenska reportageböcker för några år sedan bröt fram och fyllde upp den skönlitterära realismens igentorkade kanaler.
Frågan är bara hur länge till författare som, liksom Tamas och Hildebrandt, vill skildra civilisationens negationer kommer att kunna göra det. Mörka moln hopar sig.
Fängslandet av Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson är en indikator på att den internationella överenskommelsen om behandlingen av utländska journalister i vissa delar världen är bruten. Och när Carl Bildt jämställer de två svenska journalisterna i Etiopien med brottslingar och Håkan Juholt svamlar om att varje land måste döma efter sina egna lagar, så visar det på en inhemsk politisk nonchalans som är lika illavarslande.