I väntan på passionen

På senare tid har vi fått se verk av flera av 1900-talets betydande franska kvinnliga författare i svensk språkdräkt. Som vanligt har småförlagen tagit sig an bortglömda och tidigare icke översatta titlar; Sphinx förlag gav förra året ut Anaïs Nins förstlingsverk Incestens hus och på Modernista kom förutom Marguerite Duras Anteckningar från kriget, den senaste i en rad titlar som förlaget gett ut i sin satsning på Duras författarskap, också Hélène Cixous debut Inuti. Men även de stora förlagen har dragit sitt strå till stacken, Simone de Beauvoirs debutroman Den inbjudna gav Norstedts nyligen ut för första gången på svenska, och nu har också Bonniers valt att ge ut en tidigare oöversatt roman av Duras, nämligen Sjömannen från Gibraltar från 1952. Det är glädjande att se de här titlarna på svenska, samtidigt som det är nedslående att förlagens indragningar av översatt litteratur oundvikligen innebär att många pärlor av det här slaget aldrig når den svenska publiken.

För visst är Sjömannen från Gibraltar, i utmärkt översättning av Ulla Bruncrona, en pärla. Större till sitt omfång än många av Duras övriga titlar men avsevärt mindre experimentell med formen har den alla förutsättningar att nå en bred publik. Handlingen är, på det yttre planet, ovanligt enkel, nästan banal: en man i trettioårsåldern får under sin semester i Italien upp ögonen för sitt innehållslösa liv - såväl med kopieringsarbetet på Kolonialdepartementet som med flickvännen Jacqueline - beslutar sig för att vända det ryggen och kliver ombord på lustjakten Gibraltar för att följa den rika och vackra kvinnan Anna i hennes jakt på Sjömannen från Gibraltar. De reser från hamn till hamn, ibland planlöst, ibland efter mer eller mindre tillförlitliga tips om var den eftertraktade mannen befinner sig.

Letandet efter den här mannen, som hon en gång hade en relation med, är det enda Anna ägnar sitt liv åt. Hoppet om att finna honom blir med tiden förstås endast symboliskt, och den undflyende, hemliga Sjömannen från Gibraltar bör nog snarast ses som en sinnebild för den stora kärleken och allt omvälvande passionen än som en reell person. Kritikern och essäisten Carl-Johan Malmberg skriver i sin intressanta essä om Marguerite Duras, Passionens ort (publicerad i M. Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter, 2009), att "Duras personer väntar alla på att träda in i passionens rum". Att det som utmärker hennes verk är "en längtan efter den stora och förlösande kärleken, den som ska förändra allt."

Sjömannen från Gibraltar är inte en passionsberättelse på det sätt som exempelvis Älskaren - Duras stora genombrottsroman - är det. Erotiken sker här mestadels i skymundan och för Anna företrädesvis som förströelse under de långa tider på båten som bara innebär en väntan mellan hamnarna. Men däremot är den, precis som i Malmbergs resonemang, en berättelse om längtan efter och väntan på den stora passionen. Den som, tycks det, aldrig verkar infinna sig. Eller möjligen, än värre, den som man inte märker att den gjort det för att man trodde att man letade efter något annat.
De för en märklig tillvaro på den där båten. De iakttar människor, berättar historier ur sina liv, äter mat, kontemplerar. Och så super de. Mest hela dagarna. Men det som verkar så lättjefullt - solen, havet, spriten - döljer bakom fasaden av lättsinnighet en ständig ångest över tillvarons inneboende meningslöshet, en vånda som inte kan stävjas med mindre än att de helt negerar den. Att människan själv skapar meningen med sitt liv är inte bara en fråga om ansvar och möjlighet, det innebär också en flyktväg - valet att ständigt vara på väg någonstans, att inte stanna och titta upp, att vända ryggen åt det verkligt svåra som meningsskapande individer allt som oftast måste igenom.

Marguerite Duras är en omistlig passionsskildrare, ohotad på tronen som den som bäst skriver om kärlek och lidelse totalt förbehållslöst och okritiskt, men frågan är om hon inte ändå är strået vassare när passionen är en hägring i öknen, när den likt horisontlinjen bara glider undan när man försöker fånga den. För visst kan man med fog hävda att det inte händer mycket i Sjömannen från Gibraltar, men samtidigt händer allt. I den långsamma, inte sällan repetitiva, skildringen gömmer sig inte bara berättelser om svärta och lidelse, utan också om vad det innebär att skriva. För lika väl som jakten på sjömannen från Gibraltar kan läsas som det fåfänga jagandet efter den stora kärleken, kan den också förstås som ett utforskande av det hopplösa företaget att skriva den perfekta romanen. Den finns förstås inte, men det är aldrig skäl nog att sluta söka - skriva - vidare.

I väntan på passionen

Marguerite Duras skildrar passion som ingen annan - även när den förblir oförlöst. Therese Eriksson läser en tidigare oöversatt roman av den franska författaren som handlar om ett ständigt sökande efter det ouppnåeliga.