I vågsvallet efter Darwins nerslag

När Charles Darwins bok Om arternas uppkomst kom ut på hösten 1859, ställde den till med ett herrans liv, alldeles som dess författare fruktat. I boken presenterade han ju en naturvetenskaplig, materialistisk teori som kunde förklara livets mångfald och de levande varelsernas underbara anpassningar till sitt levnadssätt. Arter härstammar från andra arter och är upphovet till nya arter. Borta är den trygga oföränderlighet som den bibliska skapelseberättelsen beskriver och som Linné såg som en självklarhet, när han hundra år före Darwin ägnade sig åt att namnge och katalogisera all världens växt- och djurarter. Om boken var en bomb, var tändhatten en enda mening i slutkapitlet: "Ljus kommer att kastas också på människans tillblivelse". Härstammar vi människor alltså från någon annan art, en med päls, spetsiga öron och fyra händer? Ja, så skriver han faktiskt, Darwin. Måtte det, om det är sant, åtminstone inte komma till allmän kännedom... Men det gjorde det, närmare bestämt tolv år senare (1871), då Darwin publicerade sin näst mest berömda och omskakande bok, Människans härkomst.

I Darwins modell ingår som en självklarhet att människan ingalunda är skapad av en gud utom räckhåll för mänskligt förstånd och till hans egen avbild. Tvärtom har vi fått våra fysiska och psykiska särdrag genom naturligt urval, det vill säga exakt samma gallringsprocess som formgivit maskar, möss och musseroner.

Inom naturvetenskapen är Darwins stora teori i dag, 150 år sedan den lades fram, fullkomligt accepterad som den bästa idé som någon någonsin lagt fram vad gäller att förklara livets historiska och pågående föränderlighet på denna jord. Icke så utanför naturvetenskapen! Det är ingalunda enbart extrema religiösa grupperingar utan en ganska stor del av mänskligheten som avvisar Darwins idé, helt enkelt därför att de inte "tycker om" den. Människan skiljer sig kategoriskt från alla andra levande varelser genom sitt gudomliga ursprung och sitt gudomliga uppdrag, menar dessa människor som söker sitt stöd i diverse heliga skrifter, och hävdar att en acceptans av Darwins idé står i strid med religion, etik och humanitet. Vanligtvis har de som anfaller den darwinska evolutionsbiologin en förvriden bild av dess innehåll och oförståelse för dess karaktär som naturvetenskaplig teori, till skillnad från doktrin eller troslära.

Som ett tappert försök att minska dessa missuppfattningar om vad den moderna evolutionsbiologin har att säga och om dess roll i det moderna samhället har Birgitta Forsman skrivit en bok, Arvet från Darwin. Religion, människa, moral, vari hon kritiskt granskar ett urval av de problem som darwinsk evolutionsteori orsakat i gränszonen mellan de biologiska och de samhällsvetenskapliga (inklusive teologiska) och humanistiska kunskapsområdena.

Efter att först ha givit en skildring baserad på citat ur de bästa av källor av relevanta delar av den darwinska evolutionsbiologin tar Forsman itu med bokens egentliga frågeställningar. Har biologiska kunskaper om människans "natur" något att tillföra den fortlöpande debatten om hur människan bör utforma sin "kultur"? Kan och bör moralregler grundas på biologiska kunskaper? Går det att förena biologisk kunskap med den ena eller den andra av alla olika religiösa trosföreställningar? Är gudstro en förutsättning för privat eller samhällelig moral?

Att höra en humanioraforskare som Forsman medge befintligheten av en mänsklig natur och tillmäta den en viktig roll i förståelsen av det mänskliga predikamentet känns ovant och är löftesbringande. Hon ger oss en balanserad framställning av det samspel som äger rum mellan arv och miljö. Hon vet att det inte finns en konflikt utan en växelverkan mellan dessa två faktorer. Varje människa - biskop som bandit - är en produkt av sitt arv och av sin miljö.

Med all rätt understryker Forsman att darwinsk teori, lika lite som andra vetenskapliga teorier, varken har eller bör få inflytande i politiska frågor som demokrati, jämställdhet, resursfördelning, äktenskapsregler eller gruppmotsättningar. Biologiska kunskaper kan däremot hjälpa till att förklara varför våra försök att ordna våra samhällen på visst sätt ofta nog stöter på hinder. Som den berömde biologen Edward O. Wilson - flitigt citerad av Forsman - uttryckt saken håller den mänskliga naturen den mänskliga kulturen i ett koppel, även om både Wilson och andra efter honom betonat att längden på kopplet varierar mellan tider och platser.

Visst är det märkvärdigt att Darwins 150 år gamla teori å ena sidan fortsätter att stimulera den biologiska forskningen i dess resa mot nya djärva mål, å den andra i breda kretsar fortfarande väcker avsky och motvilja. Forsmans bok bör kunna bidra till att mildra den vitt spridda förnekelse av den biologiska forskningen som bygger inte på vetenskapliga argument utan på dogmatism, indoktrinering och okunskap.

I vågsvallet efter Darwins nerslag

Birgitta Forsmans bok är ett försök att minska missuppfattningana om vad den moderna evolutionsbiologin har att säga, skriver Staffan Ulfstrand.