I uppochnedvända världen

”Var hälsad, schweiziska sovjetrepublik!” Ropen skallar under en övning vid en schweizisk-afrikansk militärakademi i Christian Krachts första roman på svenska, Jag kommer vara här i solsken och i skugga, skickligt översatt av Anna Bengtsson. I textavsnittet ser partikommissarien från Nya Bern, som också är bokens berättare, tillbaka på sin ungdomstid, samtidigt som han befinner sig på ett spaningsuppdrag på jakt efter en mystisk gestalt vid namn Brazhinsky. Romanen kan läsas som en uppochnedvänd Mörkrets hjärta av Joseph Conrad: till skillnad från Conrads huvudperson Marlow, som med båt färdas längs Kongofloden in i Afrikas djupaste djungler, är det hos Kracht istället en svart partikommissarie som reser från den afrikanska kontinenten till Europas mörkaste punkt i det schweiziska urberget. Här finns en gigantisk militär fästning, ”redutten”, och någonstans i dess vindlande gångar och schakt finns även Brazhinsky – lika skallig och någonsin så gåtfull som löjtnant Kurtz i Mörkrets hjärta. Ingen vet var Brazhinskys lojaliteter egentligen ligger, och det ryktas dessutom om att han besitter en närmast magisk förmåga att tala utan ord. Följaktligen bör mannen arresteras.

Krachts roman är ett stycke kontrafaktisk historieskrivning där Lenin grundat sin sovjetiska republik i Alperna i stället för väster om Uralbergen. I romanen befinner sig SSR – som staten förkortas – sedan snart hundra år tillbaka i krig med fasciststaterna Tyskland och England. Bomberna regnar över Zürich och Nya Bern och SSR slår tillbaka genom att utradera Heidelberg. Samtidigt har den sovjetiska statsbildningen genomfört ett lika gigantiskt som kolonialt moderniseringsprojekt på den afrikanska kontinenten: kyrkor och andra tempel har rivits till förmån för storindustrier och moderna bostadsprojekt, infrastrukturen har byggts ut och befolkningarna omskolats till lydiga schweiziska Sovjetmedborgare. Officiellt är utsugningen historia, men de ideologiska parollerna klingar ihåligt vid åsynen av de utplundrade städernas skuggestalter. De sargade befolkningarna lugnas av slitna bilder på stora raketer som en gång för alla kommer att stoppa kriget och möjliggöra kommunismens globala segertåg.

Men detta dystra panorama utgör bara fonden för Krachts mörka och magnetiska berättelse som omedelbart suger fast läsaren i sitt grepp. Miljöerna tecknas omsorgsfullt – men aldrig övertydligt – i postapokalyptiska kläder och ett grönskande Schweiz förvandlas till sargad krigsskådeplats. Med tanke på det faktiska Schweiz position i själva noden av andra världskrigets fasor blir bilden särskilt effektfull. Här möter partikommissarien en mängd gäckande och svårgripbara existenser, som var en och på olika sätt bidrar med ledtrådar kring den eftersökte Brazhinsky. Tätt sammantvinnad med denna karaktär löper historien om en kultur som sedan länge gjort sig av med skriftspråket och därmed också sin egen historia. Det blir närmast omöjligt att inte läsa romanen som en svidande civilisationskritik, för vilken moderniteten och framsteget blivit överordnad ideologisk princip. Samtidigt leker romanen med ett tillbaka till ursprunget-patos vars slutgiltiga konsekvens skulle innebära mänsklighetens död – vilket också illustreras av D H Lawrence-citatet som inleder romanen (fritt översatt): ”Tycker du inte att det vore en vacker och ren tanke, en värld tömd på människor, blott oavbrutet gräs, och en hare som tittar upp?”. 

Men några tydliga moraliska ställningstaganden hittar man varken i den här romanen eller i Krachts övriga böcker och journalistiska texter, vilket också retat många läsare. Författarens mediala persona har i Tyskland och i den övriga tyskspråkiga världen ofta format synen på hans litterära och även journalistiska verk. I tv-shower och tidningsintervjuer har författaren odlat en dandyimage och kallat sin romankonst för ”lätt underhållning”. Men Krachts romaner förtjänar att tas på fullaste allvar, och är något av det intressantaste som skrivits på tyska på länge – någonting som även den tyska kritiken slog fast när den senaste boken kom ut 2008. Ryktet om att författaren skulle ha fått den tyska bokhandelns årliga pris ”om juryn bara vågat” är välgrundat – det är en aning känsligt att belöna en författare med ett så stort pris för en aldrig så bra roman, om denne författare också gett ut en tvetydig fotobok om Nordkorea, och kallat talibanledaren Mulla Omar för ”camp”.

Oavsett hur diskussionerna än gick i prisjuryn 2008 är det mycket välkommet att en svensk publik äntligen får tillgång till Krachts universum. Förhoppningsvis kommer Jag kommer vara här i solsken och i skugga att leda till flera översättningar, och då främst av debuten Faserland och efterföljaren 1979.