I språkmissbrukets våld

Man kommer att tänka på Buero Vallejos pjäs Stiftelsen, som för en del år sedan sattes upp av Alf Sjöberg på Dramaten, när man läser Jenny Erpenbecks i dag i svensk översättning utgivna Ordbok. Vallejos Stiftelsen inleds med en scenbild som återger ett lyxpensionat. Snart nog faller dock väggarna samman och i stället framträder vad som är interiören till ett fängelse med celler där de dödsdömda politiska fångarna väntar på sin avrättning. Samma försök att försköna en brutal verklighet återfinns hos Erpenbeck. Hennes närmast som en prosadikt utformade och av Ulrika Wallenström förnämligt översatta berättelse utspelas i en sydamerikansk militärdiktatur. I förgrunden står en familj där pappan innehar en hög tjänst hos säkerhetspolisen. I dess fönsterlösa högkvarter pågår oavbrutet tortyr och arkebuseringar. Makten i den totalitära staten upprätthålls genom terror. Människor försvinner spårlöst. Men hemmavid är denna pappa som vilken barnkär och omtänksam familjefar som helst. Jenny Erpenbeck är bosatt i Berlin och en av de mest intressanta tyskspråkiga diktarna som framträtt efter murens fall och de båda tyska staternas återförening. Vid sidan av författarskapet är hon verksam som teater- och operaregissör. På svenska finns tidigare Historien om det gamla barnet, som är en flerskiktad och skarpsynt uppgörelse med det gamla DDR men också en berättelse om en ung människas försök att förlänga sin barndom för att slippa bli vuxen så länge det bara går. Novellsamlingen Smäck, som även den är översatt, gestaltar på ett lika mångbottnat sätt olika mänskliga övergångsskeden. I den dagsaktuella Ordbok är perspektivet dock uteslutande en ung flickas. Från hennes första försök att med ordens hjälp orientera sig i tillvaron fram till de villkor som gäller när hon som 17-åring får uppleva hur en revolution i grunden förändrar de invanda sätten att betrakta verkligheten. Vad Erpenbeck på så sätt diskuterar i sin roman är allt från frågan om den mänskliga identiteten och ordens förhållande till verkligheten till hur människans tänkande och reaktionsmönster formas av det språk som hon tillägnar sig från första stund. I Ordbok följer författaren sin huvudperson genom den tidiga barndomen, under de första skolåren och i samband med möten med den värld som ligger utanför hemmets horisont. Det allra intressantaste i denna monologen närstående berättelse är alla omskrivningar, som undan för undan blir allt flera, för den omgivande våldspräglade verkligheten. Barnet möter den med åldersadekvat nyfikenhet och med sin fantasi och tolkar vad hon möter på sitt eget vis. Samtidigt pågår de vuxnas förtigande av vad som pågår liksom deras indoktrinering. Ett vanligt tillvägagångssätt blir därigenom att åtskilligt omvandlas till uthärdliga sagor. Gevärsskotten från arkebuseringarna som hörs till skolgården blir smällar från fyrverkerier eller bildäck som exploderar. När fångarna torteras och kastas ut från flygplan talar man om "fallande änglar". Människor som fängslats och mördats återvänder som drömgestalter under den tilltagande verklighetsupplösning som åtföljer förloppet. Jenny Erpenbeck laddar samtidigt berättelsen med en både mardrömslik, hotfull och spöklik stämning fylld av fruktan och skräck. Samtidigt arbetar hon i sin bok med verkningsfulla upprepningar och formuleringar som återkommer som dova grundackord: "Dom, och så deras vänner, och så de som minns dom, sedan alla som är rädda, och till sist alla". Över huvud taget består fundamentet för den verklighetsbild som undan för undan framträder av lögner och av härvor av desinformation. För flickans vidkommande inleds denna process kort efter det hon lärt sig de allra första orden: "Far. Mor. Boll. Bil". Det betyder också att den trygghet hon upplever är av det bedrägliga slaget. Lika mycket som om en diktaturstat i förfall handlar den här romanen därför också om en människas inre uppgörelse med vem hon blivit och hur det gått till. Så hör till bokens många fallgropar flickans framväxande insikt att hon blivit adopterad, sedan hennes biologiska föräldrar fallit offer för det politiska våldet. Den som är skyldig härvidlag är ingen annan än den far, vars omsorg, lekar och närhet varit avgörande för hennes uppväxt. Det är heller inte långsökt att tolka helgonlegenden i boken om en viss Difunta Correa, som en berättelse om den riktiga modern. Jenny Erpenbeck gör heller inte särskilt stor skillnad mellan uppfostringslögner över lag och propagandalögner. När till sist verkligheten faller samman som ett korthus är det därför lika mycket en totalitär stat som en människas egen självuppgörelse som nått vägs ände. Utan att någonting egentligen har förändrats. Den brutala regimen är visserligen störtad. Men att göra om en människas liv, uppbyggt som det är på andras hjärntvätt och tolkningsföreträde, på missriktat överbeskydd, på betydelser hos orden och en användning av språket som andra bestämt är en omöjlig uppgift, tycks vara Jenny Erpenbecks slutsats i denna bok om barnen som de vuxnas kopior och marionetter. Det är onekligen en dyster ståndpunkt när det gäller en människas språktillägnelse och språkutveckling. Men i sin renodling samtidigt tänkvärd. Till det yttre är Jenny Erpenbecks Ordbok inte särskilt omfångsrik. Men dess innehåll kan man umgås med länge.