I sin nya bok Kroppens geni vill Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, ta reda på hur fort det går att åka på längdskidor. Det är det förstås en förevändning för att få skriva om skidåkning. Men det spelar ingen roll. Det leder till en engagerande, intressant och underhållande bok om skidsport. Extra kul blir det förstås när han lägger till att han vill veta hur det känns att åka fortast. Särskilt när han säger till den norske sprintmästaren Petter Northug att han ska dra förbi honom på en träningsrunda (hur det går kan man se på youtube).
Frågan hur snabbt man kan åka är på sin höjd kuriosa. Men i anslutning till den gör Sörlin ett initierat reportage om skidåkningens historia, träningsfilosofi och i detta blandar han in sin egen skidåkning. Det blir ett slags roman, en berättelse om en man som minst sagt vurmar för skidåkning.
När professorn Sörlin kontaktar det norska skidlandslaget och frågar dem om han får vara med på deras träningsläger känns det nästan som ett pojkstreck. Och det är det. Det är en rätt okonventionell utflykt för en professor – låt gå, Sörlins ambition är inte att skriva vetenskap. Här finns i stället drag av vetenskapskritik: mot vetenskapens rationella tänkande i uträkningar ställer han de intuitiva, därav titeln Kroppens geni.
Norge har sedan andra världskrigets slut haft de bästa ”langrenn”-åkarna. De har främst kommit från Trøndelag men också från Hølonda och Trondheim. Vad är då hemligheten? Kenyanska löpare sägs bli bra för att de måste springa och gå långa sträckor till skolan. På vissa ställen i Norge åker man på liknande sätt skidor till plugget. Men det handlar lika mycket om att skidåkning är en nationalidrott, och om träningssättet ”mängdträning” eller som det heter på norska: ”rolig langkjørnig”. Och det skulle lika gärna kunna handla om att vissa människor bara råkar födas med en kärlek till att träna hårt. Att ”bli” någon är viktigt. För de många som växer upp på Norges landsbygd är skidåkning ett sätt att få erkännande.
Kroppens geni handlar också om skidåkares biografier, och hur de byggs upp till en framgångssaga, eller helgonsaga. Kanske är det alla människors dröm att bli ämne för den sortens bok. Sörlin ville det i tidiga tonåren, får man anta, men gick sedan andra vägar och lade av med skidåkningen. Han skrev och läste i stället. Men med Kroppens geni så överlistar Sörlin detta: han skriver in sig själv i idrottshistorien. Han gör det med en bok som är långt mer intressant än de flesta böcker om skidåkning. Han närmar sig skidåkningen med några frågor han vill undersöka, han vill komma nära inpå, han berättar sitt eget förhållande till sporten och sätter in berättelserna om skidåkningen i ett socialpolitiskt sammanhang. Utgångspunkten är subjektiv, målet är att få reda på hur det verkligen ligger till.
Det är en udda bok, ändå inte ovanlig. En man ställer lite märkliga frågor och tar reda på svaren och gör en hel del utflykter på vägen. Han blandar in filosofiska idéer och citat i idrottsvärlden. I botten handlar det om en kärlek till skidåkning och sökandet efter identitet.
Min tanke börjar tänka i banorna om vilka val jag själv gjort och varför. Vilken gren älskade jag, och vilken dröm lever fortfarande i mig? Hur kommer det sig att vissa fortsätter och andra inte? Varför valde just jag att gå en annan väg?
Kroppens geni är också udda för att den inte söker bekräftelse i sportvärldens manliga homosocialitet. Visst, den börjar i viljan att en kort stund åka lika fort som de snabbaste männen i världen. Men på träningen inför att utmana en av världens snabbaste skidåkare berättar han till exempel om ett lyckligt ögonblick när han får låna Charlotte Kallas rullskidor. Stora delar av Kroppens geni handlar dessutom om när Sörlin tränar med det norska kvinnliga landslaget. Här ligger fokus på Marit Bjørgen och hennes historia. Sörlin beskriver också vilken plats den kvinnliga skidsporten har haft i en manlig värld.
Visserligen berättar Sörlin sin egen skidhistoria, tar sig plats, men en hel skidkultur får åka med – eller om det är han som åker med skidkulturen. Det viktiga är att han skriver personligt och nära. Just detta är det geniala med boken. Sörlin bryter enkelt och lekfullt mot de eftersläpande och omoderna hjältesagorna om skidåkaren.