Diktaren Rainer Maria Rilkes storhet är sedan länge fast etablerad och han läses med samma djupa engagemang av båda könen. Men personen med samma namn har alltsedan sin ungdom utövat en särskild dragningskraft på kvinnor så att han blivit något av en damernas poet. Samtidigt kärlekssökande och ensamhetskrävande drog han under sin livstid både till sig och stötte bort beundrarinnorna. Alltsedan hans död 1926 kan de utan hinder ägna honom sin kult.
Att vara gift med honom var inte lätt, det fick Clara Westhoff, skulptris till yrket, ofta erfara. Under exempelvis en längre tids vistelse i Rom bodde makarna på skilda adresser och träffades bara om söndagarna. Dottern Ruth var mestadels placerad hos sina morföräldrar. Vid sidan av äktenskapet hade Rilke talrika kärleksrelationer, men när det hettade till alltför mycket flydde han, dock mån om att upprätthålla förbindelsen brevledes.
Ännu långt efter sin död fortsätter han att fascinera även svenska kvinnor som reser Europa runt i hans fotspår och skriver om sina upptäckter. För två decennier sedan gav Birgit Rausing ut boken Rainer Maria Rilke och Tora Vega Holmström, och i år är det Mirjam Tappers tur att berätta om sin Resa med Rilke: Paris, Capri, Skåne. Rausing ser mer nyktert på den store poeten och betydligt mindre mannen, medan Tapper mångordigt låter sin entusiasm ta kommandot. Till det intressanta, men spekulativa, hos henne hör hypotesen att Rilke som barn utsattes för sexuell förförelse av sin egen mor, vilket skulle ha grundlagt hans dubbla känslor inför kroppslig närhet.
Både Rausing och Tapper gör med rätta stort nummer av Rilkes förhållande till bildkonsten, särskilt Rodin och Cézanne, och som konsthistoriker av facket intresserar sig Rausing för hans – svalt könlösa – relation till den svenska målarinnan Tora Vega Holmström. Men hans diktning spelar för båda en underordnad roll och behandlas bara i svepande ordalag.
Hos Tapper kompenseras denna brist i någon mån av ett appendix med en handfull dikter i tolkning av Martin Tegen, som nyligen gav ut en komplett översättning av Rilkes Sonetter till Orfeus och som jag själv skrev efterordet till. Tegen har även tidigare visat sig som ekvilibristisk tolkare av rimmad vers.
I en större text på blankvers tävlar han här med en annan pinfärsk översättning utförd av lyrikern Helga Krook: Det hela 160 rader långa Rekviem – till minne av poeten och greven Wolf von Kalckreuth (småborgarsonen Rilke var svag för fina namn och titlar) som dog för egen hand bara nitton år gammal.
I Krooks lilla, smakfullt formgivna häfte ryms tre Rilkerekvier, det mest kända ägnat konstnärinnan Paula Modersohn-Becker som dog i barnsäng. Hon var en av de många som av och till stod poeten nära. Sorgedikten om henne har dedikationen ”För en väninna”. De unga döda är ett återkommande tema hos Rilke. I efterskriften till sin översättning kommenterar Krook saken så: ”En grundtanke hos honom är att vi bär vår egen död med oss från första stund, som kärnan i en frukt, och den växer och mognar med oss.”
Enligt Rilke är det inte bara så att vi bär döden inom oss genom hela livet, även livet fortsätter på andra sidan. Skillnaden mellan levande och döda suddas ut. I den förvissningen ska den döde ynglingen finna tröst, det är rekviets budskap. Så här slutar det i Helga Krooks tolkning:
Var inte skamsen när de andra döda
stryker förbi dig, dessa döda som
höll ut till slutet. (Vad vill slutet säga?)
Möt deras blickar lugnt, som seden är,
var inte rädd för att vår egen sorg ska väcka
uppseende bland dem och tynga dig.
De stora orden från en annan tid
då skeenden ännu var synliga,
de är inte för oss. Vem talar om
att segra här? Att uthärda är allt.
Krook följer med bibehållen rytmisk spänst originalet närmare än Tegen – så när som på den allra sista och mycket viktiga raden. I original lyder den: ”Wer spricht von Siegen? Überstehn ist alles.”
Den femfotat jambiska blankversens grundstruktur bibehålls men med en cesur i mitten, efter ”Siegen”, varigenom raden får en tudelat aforistisk balans som saknas i Krooks mer prosaiska version. Tegen, som annars slarvar en smula i de föregående raderna, fångar däremot originalets rytmiska slutfall: ”Vad är att segra? Härda ut är allt.”
Det kan tyckas vara petitesser men visar vilka svårigheter verskonstnären Rilke ställer sina översättare inför. Mästarprovet är de tio Duinoelegierna som redan föreligger i ett par svenska versioner.
Mirjam Tapper försöker sig på en av dem. En helt ny komplett översättning har aviserats till den kommande hösten