Apropå de senaste decenniernas alltmer privata självbiografier och autofiktiva romaner, skrev Josefin Olevik nyligen i Fokus en uppmaning till författarna att ”använda fiktionen i stället, där jaget kan få frisk luft under vingarna”. Hon frågar sig: ”Vad hände med jag-formen som ett sätt att utforska vad en identitet kan vara, i stället för att skala av ett författarjag in på de rakade skinkorna.” (17/1) Det är en bra fråga.
Och i viss mån blir Olevik genast bönhörd, för Peter Handbergs nya roman Skuggor, som kommer ut i dag, gör allt detta. Det är en utpräglad fiktionsroman i jagform, som visserligen flirtar med osäkra identiteter, men som ändå huvudsakligen håller sig på rätt sida skranket. Eller?
En son berättar om sin fars död och det efterspel som sedan följer; han bosätter sig tillfälligt i pappans lägenhet, klär sig i hans kostymer och äter fina middagar vid hans stambord på lyxrestauranger, samtidigt som han i sitt inre bearbetar minnena av en barndom och en far som lämnade en del övrigt att önska.
Det är klokt, dråpligt, sorgligt, och det må vara säreget men passerar ändå kraven på någon form av allmängiltighet med beröm godkänt. Men så är det ändå detta att huvudpersonen, jaget, heter Peter och arbetar som översättare, periodvis i Berlin. Precis som författaren Peter Handberg. Ska vi alltså ändå läsa denna jagberättelse som om det var författarens egen?
Josefin Oleviks frustration är nu definitivt också min. Jag börjar uppriktigt sagt bli rätt trött på att ständigt fundera över, och ta eventuella hänsyn, till denna frågeställning. (Författare skriver lyckligtvis inte sina verk för att kritikerna ska bli nöjda och belåtna, jag vet det, men det är tack och lov inte heller vår uppgift att tillfredsställa dem.)
För faktum är att huvudpersonen i Handbergs roman är genuint osympatisk, självupptagen, gnällig, märklig. Ju längre romanen lider desto omöjligare blir det att fatta tycke för honom, och när det hela är över har det nästan gått så långt att mina sympatier ligger hos den framlidna, kärlekslösa och frånvarande pappan Bengt.
I debatten efter Felicia Feldts barndomsskildring Felicia försvann, om uppväxten med Anna Wahlgren, har bland annat Aase Berg ifrågasatt hur Feldt demoniserar sin mamma utan att ens göra ett försök att förstå henne – och att detta slår tillbaka på läsarens uppfattning om Felicia/berättarjaget (Expressen 11/1).
Peter Handberg gör precis tvärtom i sin roman. Här ägnar jaget all sin vakna tid åt att gå i pappans fotspår, att försöka förstå hans bevekelsegrunder och varför han handlat som han gjort – inte sällan väldigt dubiöst. Det är därför en ironi att det ärliga försöket att förstå och lära känna sin plågoande, ändå slår tillbaka på det utsatta barnet som nu blivit vuxen. För inte är det väl meningen?
Skuggor är en stilistiskt säker och avancerad roman ur en van essäists hand, men stundtals torrare än nödvändigt. Den pretentiösa tonen förstärker jagets liksom anspråksfulla, nästan förmätna, karaktär. Om någon av dem – berättarjaget Peter eller den litterära stilen – hade varit lite mer avslappnad, hade Handbergs roman också varit lite lättare att ta till sig. Men slutscenerna andas försoning, både för Peters relation till sin pappa och för läsarens förhållande till Peter.