I pulversoppans förlovade land

En trappuppgång i ett flerfamiljshus i Trondheim anno 1965 (fast det kunde lika gärna vara en bostadsrättsförening i någon svensk förort från samma tid). Ett slags mikrokosmos om sex barnfamiljer och två barnlösa par i åtta identiska lägenheter med köksgolv i blå linoleum och tvättmaskin i exakt samma hörn vid dörren. De sju hemmafruarnas värld slutar vid gårdsplanens bortre gräns. De familjeförsörjande fädernas värld känns däremot nästan lika avlägsen som de svartvita glimtarna från Vietnamkriget i trappuppgångens ännu fåtaliga tv-apparater.

I Jag ska göra dig så lycklig tecknar Anne B Ragde bilden av det norska folkhemmet med dess starka tilltro till industriell utveckling och till den ogrumlade familjeidyllen. Med sin osvikliga känsla för de mest triviala vardagsdetaljerna återupplivar hon en värld där dammsugarförsäljare var ett vanligt inslag i vardagen och där pulversoppa sågs som ett industriellt framsteg i stånd att revolutionera hemmafruns vardag. För familjerna i Egenheims bostadsförening är en insatslägenhet om trettiosju kvadrat med vattenklosett, kylskåp och diskho i rostfritt stål lika med en exempellös klassresa och drömmarnas slutmål.

Från första sidan blir jag ohjälpligt fast i berättelsen om fru Åsen som har städmani och vars lägenhet luktar skurhink, om den barska fru Rudolf, sparsamhetens och tillvaratagandets mästare, och om den engelskfödda Barbara Larsen mittemot Rudolfs, hon som har frisörsalong i sitt eget kök och vägrar norsk matkultur.

Det doftar såpa, syrat kål eller hempermanent, lite beroende på vilken familj som läsaren befinner sig hos för tillfället. Hos Peggy-Anita Foss (en pinuppas sex appeal, en stor erotisk aptit och en man ständigt på resande fot) doftar det parfym; det ryktas om att hon städar naken och trapphallens alla män bär på egna fantasier om henne.

Som vanligt i Ragdes romaner kan mysfaktorn ena stunden vara hög, enbart för att i nästa lämna plats för en smärtsam skildring av kvinnomisshandel och vanvårdade barn, som i de två kapitlen om familjerna Berg och Karlsen. Ragdes bilder av det våld som ostört kan pågå inom hemmets fyra väggar tecknas med en lika stor precision som var och en av hennes romanpersoner. Långt innan det nybyggda huset invaderas av råttor genom sprickorna i fasaden uppenbaras djupa sprickor i invånarnas till synes ombonade liv.

Jag får en klump i halsen när jag kommer till historien om den unga fru Berg som för länge sedan förlorat allt självförtroende men som ändå försöker få sina två små pojkar att lyda den brutala fadern. Den trettonåriga Nina tre trappor upp stängs jämnt ute av sin far på dagarna. Och så den mycket unga fru Moe, mitt emot Åsens, så ensam med sin förlossningsdepression att hon inte ens märker att den nyfödda sakta håller på och svälter ihjäl …

Som tur är å andra sidan undviker Ragde den dekonstruktivistiska ”det finns inga lyckliga familjer”-fällan. Familjen Salvesen mittemot Bergs är med sin kärleksfulla samvaro och ömsesidiga respekt ett exempel på en sådan.

De sju kvinnornas liv går annars ut på att göra männen lyckliga och familjebilden perfekt (eller åtminstone någorlunda sprickfri). För oss som växte upp efter sextioåttarevolten och dessutom med två yrkesarbetande föräldrar känns det lika exotiskt som för all del en roman om franska revolutionen. Men egentligen är mycket i romanpersonernas tankar och handlingar kusligt tidlöst. Också därför är Jag ska göra dig så lycklig en roman man både sträckläser och läser om igen.