I protest mot tystnaden

Något har hänt med 15-åriga Embla i Maria Fagerbergs roman Lingonstigen 114. Hon har stängt dörren, inte bara till sitt rum utan också till sitt inre. Pratar inte längre med mamma och pappa. I stället sitter hon vid datorn, kommunicerar med andra som likt hon själv har drabbats av denna svärta, så svår att hon måste skära sig. Bara så kan hon lindra sin smärta.
Embla är berättelsens mörka epicentrum. Hennes depression skakar familjen. Men det är mamma Susanne som för ordet, och det är främst hennes kamp vi får följa, hennes förtvivlan och otillräcklighetskänslor. Vilket är den här romanens styrka - Lingonstigen 114 tar mamman på allvar. Här får den vanliga morsan röst, hon som stretar på med hämtningar och lämningar och allt annat som hör vardagen i radhusområdet till, i önskan att göra det bästa för sina barn.

Och det spirar ett uppror i Susanne, igångsatt av Emblas kris. En gryende ilska mot konventioner och inskränkthet, mot tystnaden som plötsligt blivit uppenbar, vid köksbordet likväl som bland radhusen. Ingen talar. Alla är tysta, värnar om sitt. Bara Embla skriker, på sitt vis.
Lingonstigen 114 är en angelägen berättelse, placerad mitt i samtidsångesten. Och jag värdesätter verkligen ambitionen att berätta om den självdestruktiva flickan ur ett föräldraperspektiv. Tråkigt då att romanen inte berör mig mer. Den är alltför redovisande av känslor och slutsatser, lämnar för lite utrymme åt läsaren att själv tolka och leva sig in i familjens - och då särskilt Susannes - kaos som följer på Emblas komplicerade och gåtfulla protest.
Susannes eget uppror blir det just ingenting med. Hon gör några trevande försök att förändra sitt liv. Men det enda hon kommer fram till är att hon ska fortsätta kämpa för sina barn. Och det hade vi redan förstått.

I protest mot tystnaden

Den vardagsstretande mamman får röst i Lingonstigen 114 och det är en styrka. Men romanen lider av redovisningsplikt, skriver Anna Ehn.