I poesins framkallningsbad blir verkligheten synlig

Det just passerade 1900-talet var ett de politiska omvälvningarnas och krigsskådeplatsernas decennium med brutaliteten, grymheterna och ondskan som främsta kännetecken. Men seklet innebar också att två tidsepoker avlöste varandra. Det inrutade, stillsamma och av konvenanser styrda borgerliga livet ersattes av en större plats för individens behov, utrymme för det egna jagets expansion och bejakande av lusten. Kanske inte ett bättre liv och inte mindre präglat av dubbelmoral eller krav på anpassning till rådande värderingar. Ändå med flera möjligheter inom räckhåll till en fulllödigare men därmed också mera sårbar och bräcklig tillvaro.En av de svenska författare som skildrat denna förändring av livsbetingelserna, och kanske tydligast av alla, är Per Wästberg. Han romantrilogi Vattenslottet, Luftburen och Jordmånen är den hittills oöverträffade sammanfattningen av två olika slags samhällen och tänkesätt som kämpade om herraväldet. Per Wästberg var tidigt ute och det är egentligen först i dag som utvecklingen hunnit ifatt honom.Hans poesi berättar om samma gradvisa övergång men ur ett långsammare och mera distanserat perspektiv. Det framgår av den i dag utgivna urvalsvolymen med Per Wästbergs dikter, Tillbaka i tid. Den är den första i sitt slag och författaren har här sammanställt dikter från knappt 55 års produktion, från 1950 till 2004. Det är lika med åtta diktsamlingar plus några aldrig tidigare publicerade porträttdikter. Dock är texterna inte överförda rakt av till den nya boken. Många diktsviter har förkortats. Det går också att hitta en hel del ändringar här och var.Upprymd och stimuleradFöljden har blivit en starkare koncentration och en större tydlighet vad gäller författarskapets inriktning. Även om det ibland skett på bekostnad av själsrörelser som utelämnats. När man väl vant sig vid glappen i diktsviterna, de ändrade radfallen och i några fall nya diktslut blir man både upprymd, stimulerad och inspirerad av det här urvalet. Per Wästberg är en poet som sätter kommunikationen med sina läsare högt upp på angelägenhetslistan. Det betyder att han skriver en poesi som sällan eller aldrig utmanar mottagarens dechiffreringsförmåga mer än vad som är rimligt.De inledande dikterna är hämtade från Enskilt arbete, ungdomsverket som utkom 1952, samma år som Per Wästberg tog studenten. Mera än någon annanstans framträder i denna poesi den borgerliga idyllvärld som sedan dess ofta gjort sig påmind som ett avlägset eko och ett slags bollplank för den fortsatta utvecklingen. Och onekligen är det en i våra ögon mycket avlägsen livsstil som kommer till uttryck i dessa stilleben, vilkas ihålighet författaren själv är den förste att erkänna och försöka komma till rätta med.Vad han ser omkring sig är därutöver inte enbart "teaterdekor" som döljer spänningar under ytan och dova familjehemligheter. Också den cementerade och oöverstigliga generationsklyftan med de vuxna som ett annat slags människor, vilka för barnet framstår som både exotiska och avlägsna, hör till det som väcker både fa-scination, nyfikenhet och kanske protestlusta.Det är inte svårt att föreställa sig hur Per Wästberg under sådana betingelser bestämde sig för att ingå i en "ny generation" med annorlunda tänkesätt och drömde om uppbrottet till en ny tid med föränderlighet och rörelse som främsta kännetecken. Här finns säkert utgångspunkten för det som sedan blivit en av grundvalarna i hans författarskap: "Jag väljer mig en utkiksplats / där vindarna når mig."Sedan dröjer det drygt tio år innan författaren är tillbaka som poet. I diktsamlingarna Tio atmosfärer och Enkel resa, från 1963 respektive 1964, är perspektivet fortfarande delvis tillbakablickande. Sommarminnen växlar med hågkoms-ter av den alltför tidigt bortgångne fadern. Här finns äreminnen över människor som levde ett år i sänder i ett annat livstempo. Och en hel del vemod i samband med en förlorad trygghet.Utblick mot främmande länderMen framför allt innerliga, uttrycksmättade och påfallande sensuellt laddade kärleksdikter av det slag som sedan dess oupphörligt flutit ur Per Wästbergs penna. Författaren påpekar att han i långdikten Sång för en sammansvuren nu vågat införa passager som utelämnades vid förra tillfället. Det har denna dikt om passagen från ett gammalt kärleksförhållande över till ett nytt tvivelsutan tjänat på. Och gärna erinrar man sig under läsningens gång Pascals ord om hjärtat som har sina skäl, vilka förnuftet aldrig begriper sig på.Bland dikterna från tidigt 60-tal finns också exempel på den utblick mot främmande länder och inte minst vidriga politiska system med förtryck och rasåtskillnad som utgör en annan huvudfåra i det Wästbergska skrivandet. Ännu mera kommer detta till uttryck i dikten Afrika, som ursprungligen ingick i den 1983 utgivna boken En avlägsen likhet. Här ställs det efterkoloniala Afrikas råa verklighet mot magin, skönheten och förtrollningen hos en kontinent som bär på ett tungt arv efter alla år som den missbrukats av en västeuropeisk överhöghet.Ändå är det knappast de politiska motiven som överväger i urvalsvolymens senare del, där i stället Per Wästberg huvudsakligen låtit dikter vara med som ligger mycket nära hans egen livspuls. Utan överdrift skulle man här kunna påstå att det är frågan om en poesi för vilken det diktande medvetandet är som ett framkallningsbad. Att skriva är för Per Wästberg uppenbarligen hans en gång för alla valda sätt att umgås med livet. Med öppen och oförfärad blick, emellanåt med hjälp av djärva metaforer, ger han röst åt beröringar, avtryck och spår och berättar om tillvarons elementa, de som konstituerar vår stund på jorden och gör oss till människor.OöverträffatOch går det egentligen att överträffa, eller formulera vackrare, det som man gärna läser som författarens eget credo för sitt skapande:Ty jag vet något om ögonblickets fasta markoch dess utsatta sekundersom ingen dröm kan hägna in:hur de blänker som vattendropparytterst på ett årblad.Öppenhet, förundran och livsmod är begrepp som hör nära samman med Per Wästbergs diktning. Och detta vare sig han skriver om livets ändlighet och korthet, den fysiska åtrån eller ger lägesbestämningar från sin pågående livsresa. Där får bruset och mångfalden talrika genomslag liksom dödens realitet, som vid några tillfällen jämförs med allt det olevda som begränsar horisonterna.Kärlekens gåtaTill de starkaste drivkrafterna hör kärlekens gåta och mysterium där den förhöjda livsintensiteten står att finna i den "tillvaro utan staket" som hos Per Wästberg har en ivrig förespråkare. Friheten är för honom friheten att dela. Så uttrycker sig knappast någon som enbart ser till sitt eget bästa.Bland de treradingar som ingår, från de allra senaste diktsamlingarna, finns många av de bitska och beska samtidskommentarerna med, i vilka författaren tar avstånd från allt sådant som förminskar människan. Samtidigt förmedlas där flera ömsinta porträtt av de av livet alltför styvmoderligt behandlade eller hårt tilltufsade.I urvalsvolymens sista avdelning har Per Wästberg samlat några tidigare aldrig publicerade dikter som också de utgör levnadsteckningar. Till dem som på så sätt uppmärksammas hör inte minst Adolph Törneros, som en gång ingick i Malla Silfverstolpes krets i Weimarromantikens Uppsala, och Linnélärjungen och naturforskaren Anders Sparrman.Alla skäl att lyssnaPer Wästberg kan med fog också han sägas vara en naturforskare i sin grundattityd till tillvaron, att den är någonting att pröva och utforska. Det kanske mest sympatiska härvidlag är den öppenhet med vilken han ställer sig själv till förfogande för alla intryck, såväl de utifrån kommande som de som härrör från drömmarnas och de inre världarnas sfär. Det gör att hans livssummeringar hela tiden ställer sig på läsarens sida gentemot det alltför bestämda, fastlagda eller på förhand givna.Därför finns det alla skäl i världen att lyssna när Per Wästberg delar med sig av alla livsråd, ofta förmedlade med en avväpnande visdom. Och en helt självklar anledning att slå följe med honom mitt i den livsbråte där vi alla dväljs. Det är inte en dag för tidigt som vi får ta del av den här överdådigt rika urvalsvolymen.