I Östergrens märkliga värld

Jag vet inte om Klas Östergren slutat röka, men för hans mest typiska romanfigurer är det knappast aktuellt. Titeln på hans nya roman, Den sista cigaretten, har en klang av vemodiga avsked i labila parrelationer och av självmedvetna gester i en tuff hedonistisk värld. I år liksom tidigare dras han till något slags gränssnitt mellan intellektuella och kriminella världar, en färgstark och våghalsig miljö som nog är mer utbredd på löpsedlarna än i vardagsverkligheten.

Men Östergren skriver mer för att underhålla och ta träffsäkra närbilder av vår tid än för att ge en bred eller djup analys av den. Skicklig berättare som han är lyckas han ändå med lite av varje: få oss att känna igen de senaste årtiondenas vindkantringar, småle åt kåserande utvikningar och spexartade episoder, engagera oss i jagpersonens erotiska, yrkesmässiga och i någon mån moraliska problem.
Detta berättarjag är på några punkter identiskt med Östergren själv - han översätter Ibsen och slår sig ner på Österlen - men befinner sig i övrigt av allt att döma på något slags halvdistans från sin författare. Somligt under åren mellan cirka 1980 och nu förbigår han med tystnad: de båda fruarna blir utpräglade bifigurer, och barnen nämns endast i en mening: "Mina barn anser att det är det enda coola jag gjort" (skrivit en låttext med samma titel som den här boken). Romanen blir ett retuscherat självporträtt i halvfigur, men som sådant är det inte ointressant. Psykologiskt är det inte alldeles sammanhängande. Man frestas fråga sig dels vad han lever av - i bokens värld av osäkra men rätt höga inkomster som oftast räcker till krogen men inte alltid till räkningar - dels vad han lever för, i det värderingsmässiga gungfly han trampar omkring i.

En nyckelepisod handlar om krocken konst/etik, ungefär som i Odell-fallet, men måste vara skriven dessförinnan. En märkligt sammansatt dyslektisk och kokainsniffande konsthandlare begår likskändning för att uttrycka något slags känsla inför Dardel-tavlan Den döende dandyn. Jagberättaren dras med i en serie säregna förvecklingar, och under den burleska eller tragikomiska ytan kan man ana ett slags känsla av tomhet och existentiell vilsenhet både hos författaren och hans alter ego.
Östergren kan konsten att berätta en historia så att man vill se hur det ska gå, även om man kan ha invändningar mot intrigens trovärdighet och sakna den riktigt stora epikens inlevelse och allvar. Hans teknik är snarast mer osökt och fri från broderier än i de närmast föregående böckerna; mest konkreta och lätta att komma ihåg är ofta bipersonerna. Då och då tar han sats till en lång, detaljspäckad och lustfylld mening eller en lätt docerande utvikning om tidsandan på 70- respektive 80-talen, kanske inte så originellt men ofta fyndigt formulerat.

Den här som vanligt lite slängiga och grabbiga historien rymmer flera påfallande handlingsinriktade kvinnor och aningen koketta men tilldragande män. Deras relationer är ett av många personligt färgade motiv, ett annat är själva dandy-begreppet. Hur självupplevda de häftiga baksmällorna kan vara är ovisst, men nog tycks Östergren dela den rätt vanliga övertron på att kreativitet och lagom depraverat supande är förenliga storheter. Fast det kan nog också vara lite av parodi på hans egna böcker.
Aktuella ironier kostar Klas Östergren också på sig, till exempel när han låter "regissörskan" skriva en bok om hur man kan utvecklas genom motgångar: "Hon blev förmögen och verkar sedan dess befinna sig på en oändlig föreläsningsturné." Hans realism bygger på att man upphöjer en del egenheter i kvadrat och får dem att te sig lätt absurda. Viss postmodernism och diverse modeord ("det motstånd som fanns någonstans i texten") gillar han uppenbarligen inte.

Den sista cigaretten är alltså full av små fina detaljer och däremellan ett och annat stycke frihjulsåkning. Helheten är rätt typisk för Klas Östergren, som tycks vara på en gång mer mondän och mer lättläst än flertalet jämnåriga kolleger. Folk tycker ganska olika om hans verk, stämpeln av begåvad och populär yngling tycks sitta kvar ovanligt länge. Den sista cigaretten ändrar bara obetydligt den bilden, men den är förhoppningsvis inte heller den sista romanen från hans hand.

I Östergrens märkliga värld

Klas Östergrens nya roman Den sista cigaretten utspelas i ungefär samma värld som hans tidigare succéer och är skriven med samma ungdomliga slängighet, tycker Tore Winqvist.