I offentlighetens gränsland

Vad är en biografi? Är det möjligt att ur efterlämnade dokument, skrivna och muntliga berättelser och annat kvarlåtenskap (re)konstruera en människas liv? Och kan en sådan rekonstruktion någonsin bli definitiv eller kommer den av nödvändighet att förbli endast en bland många subjektiva tolkningar av en i grunden aldrig helt åtkomlig livsberättelse?
Sedan några år tillbaka är biografin åter i ropet och frågan om dess natur diskuteras flitigt. Biografin ses av många som särskilt lämpad för analyser av kvinnors livsvillkor i olika tider och miljöer. De senaste åren har så en rad yrkesbiografier, kollektiva biografier och litterära biografier över både ihågkomna och glömda kvinnor sett dagens ljus och flera är på gång, såväl i Sverige som internationellt.

En nyutgiven litterär biografi är litteraturforskaren och Fredrika Runebergkännaren Merete Mazzarellas studie över den finlandssvenska författaren Fredrika Runeberg (1807-1879), Fredrika Charlotta född Tengström, en nationalskalds hustru, utgiven till tvåhundraårsdagen av Fredrika Runebergs födelse. I Sverige uppmärksammades jubileet med en föreställning om Fredrika Runeberg i Finlandshuset i Stockholm men annars har det knappt väckt någon större uppmärksamhet.
För visst delar Fredrika Runeberg samma öde som tusen och åter tusentals andra skapande kvinnor genom tiderna. Förvisso relativt utforskad och omskriven av både litteraturforskare och levnadstecknare förblir hon för en bredare publik såsom hustru till nationalskalden Johan Ludvig Runeberg blott ännu en kvinna i skuggan av en känd man.

Efter några mindre studier av Fredrika Runeberg vill Mazzarella locka fram hennes personliga röst som författare, brevskriverska och en aktör inom sin tids finlandssvenska litterära offentlighet. Redan i förordet får den biografiska berättelsens traditionella kronologi ge vika för ett mer dynamiskt möte med Fredrika Runeberg som summan av alla sina texter, såväl de tryckta som de opublicerade.
Även Fredrika Runebergs egna utsagor om manuskript hon själv ska ha bränt lyssnar Mazzarella noga till. En röst kan ju förtälja viktiga saker både genom att tala och genom att tiga. För att förstå Fredrika Runebergs situation som kvinnlig intellektuell i sin samtid gäller det att komma åt hennes personliga tilltal bakom de stereotypa bilder av henne som ofta har fått stå oemotsagda.

Också en mängd andra personer kring Fredrika Runeberg får tala, från brevvänner till litteraturkritiker och tidigare levnadstecknare. Även de fiktiva gestalterna i hennes egna romaner får ett ord med i laget när bilden av Fredrika ska tecknas.
Detta sammelsurium av röster gör att boken stundvis blir något pratig och de många personerna kring paret Runeberg svåra att hålla reda på. Samtidigt känns det här angreppssättet nödvändigt i Mazzarellas bok som ju samtidigt är en sorts kollektiv biografi över de finlandssvenska kvinnliga författarna på Runebergs tid. Utan kapitlet om de skrivande fruntimren kring Fredrika Runeberg vore hon svår att förstå som en mycket typisk representant för 1800-talets borgerliga kvinnorörelse, inte minst den rikssvenska, som både bar upp patriarkatet och försökte underminera det inifrån.

I författarinnans bristande tilltro till sin egen och andra kvinnors skaparförmåga, i hennes högtställda krav på kvinnans moral och empati, i hennes kritiska inställning till kvinnan som erotisk varelse och som offentlig person, och sist men inte minst i hennes närmast masochistiska beredskap att uppoffra sig för Runeberg och familjen ser Mazzarella en ambivalent inställning till det egna könet - och till det egna jaget.
Ännu fler likheter skulle kunna tas upp mellan Fredrika Runeberg och andra skrivande kvinnor i hennes samtid. Inte heller hon fick något rum för sitt eget skrivande, varken bildligt eller bokstavligt talat. Också hon fick uthärda en berömd makes utomäktenskapliga svärmerier.

I likhet med många andra kvinnliga författare fick hon nöja sig med att hämta inspiration ur hemmets och privatlivets lilla värld som hon sällan fick tillfälle att lämna. Hennes livs enda stora resa, den till östra Finland, och besöket hos bästa vännen Augusta Lundahl på Hattanpää räckte icke desto mindre som inspiration till romanen Fru Catharina Boije och hennes döttrar, Finlands första historiska roman.
Egentligen debuterade Fredrika Runeberg först vid femtio, när "sommaren redan svängt sig kring sin axel" och hennes personliga frihet krympt kraftigt i samband med de ständiga omsorgerna om den svårt sjuke Runeberg. Hennes behov av att skriva och göra sig hörd hade även att göra med den tilltagande dövheten och med den ökande känslan av ensamhet och isolering.

Att läsa hennes romaner i en privat kontext kan därför te sig frestande men de paralleller Mazzarella ofta drar mellan romanernas fiktiva gestalter och verklighetens Fredrika Runeberg känns till slut alltför enkla. På denna punkt riskerar boken att cementera den traditionella synen på kvinnligt skrivande som i första hand självbiografiskt.
Där Mazzarella kommer fram till att ett hopp om en uttömmande förståelse av Fredrika Runeberg vore antingen "naivt eller imperialistiskt" saknar jag starkt en diskussion av biografiforskningen, av det auto/biografiska jaget och begreppen personlig och unik.
Det hindrar inte att boken väcker förnyat intresse för den personliga rösten Fredrika Runeberg - och för hennes talande tystnad. Läsaren inser snart att även när hon sade sig skriva för en gråpapperspåse som sin främsta publik ville hon så innerligt att någon skulle höra vad hon talat.

I offentlighetens gränsland

Fredrika Runeberg, hustru till Finlands nationalskald, är föremål för en biografi som bland annat tecknar henne som en representant för den borgerliga kvinnorörelsen, skriver Marta Ronne.