I närkamp med språket, livet och döden

Naturligtvis har hon rätt, Bodil Malmsten, när hon ger sin i dagarna utgivna bok Mitt första liv undertiteln "Den gudarna älskar dör inte". Döden kan aldrig vara ett uttryck för kärlek; sådana verklighetsförfalskningar med hjälp av språkliga finter och klichéer godtar inte den som i hela sin verksamhet befunnit sig i ständig närkamp med livet, döden och språket.Med språket i form av ett virtuost bruk av dess strukturer och uttryck, som hon med osvikligt gehör avtvingat sina egentliga betydelser, vare sig det skett i poesi eller prosa. En kamp med livet, genom att ständigt söka dess uthärdlighet och paradoxala lycka, senast redovisad i den lysande prosapoetiska Priset på vatten i ­Finistère (2001). Och slutligen med döden, den frestande men oacceptabla, genom ett rakt och stort allvar när hon slår fast att den aldrig kan vara en utväg.Stort allvarHär blir Bodil Malmsten allvarligare än någon annan stans i sin bok, som inte höll den lite slängiga, charmfulla stil hon gjort till sitt mästerskap. Här bränner det till ordentligt när författaren kortfattat beskriver hur döden var nära att bli just denna otillåtna final på en outhärdlig tonårstillvaro som fosterbarn i en familj i Vällingby. Då blir minnena så svåra och såren ännu så oläkta att de diktade orden inte kan användas:Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.Annars är det just så Bodil Malmsten skriver sina minnen: med diktarens suveräna rätt att retuschera och förbättra när detaljerna inte riktigt låter sig återkallas. Kollar med andra, exempelvis lillasystern Åsa, gör hon aldrig. Varje människas minnen är hennes och ingen annans.Surströmming och kalvdansDäremot berättar hon med exakta tidsdetaljer och med språkets förmåga att återskapa ljud, dofter, synminnen, om barndomen i "mellersta Norrlands inland och fjälltrakter". Där är surströmmingen och kalvdansen, karlsbaderbullarna, tryckkokaren, halvrören, veckotidningarna, telefonväxeln och alla de andra markörerna som ger åtminstone läsare från samma generation mängder av egna associationer och minnen.Hon berättar om momma, den stränga mormodern med det vackra leendet och den stora lojaliteten, om moffa, den älskade morfadern, en slarver och ljusgestalt som mer än en gång spelar en avgörande roll i den unga Bodils liv. Mindre om mamman och den frånvarande pappan; efter föräldrarnas skilsmässa blev just momma och moffa de viktigaste personerna. Först i bokens efterord blir mamman den person som får huvudrollen en stund.Och så fanns där farfar, som inte fick något smeknamn; den världsberömde men svale möbelskaparen och designern Carl Malmsten och hans hustru, farmodern. En resa till ­Rivieran tillsammans med dem tycks vara det enda angelägna minnet av farfadern och farmodern, representanter för en annan samhällsklass med andra vanor och värderingar än de som gällde i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.VärdekonfliktMen framför allt handlar Malmstens nya bok om barndomen på landet och dess vardagliga sysslor, men också om hur annorlunda livet såg ut för skolkamraterna i läroverket i Östersund. Spännvidden mellan landet och staden är inte den enda värdekonflikt som präglar Bodil Malmstens unga liv. Sitt ursprung i två skilda samhällsklasser betraktar hon som en ännu mer komplex faktor. Var hennes hjärta hör hemma gör hon ingen hemlighet av. Utan att hemfalla åt nostalgi (det ordet och vad det står för är tabu hos Malmsten) eller romantisering beskriver hon moffa och hans livssyn som moraliskt överlägsna.Men den praktiserade socialdemokrati som morfadern ägnade sig åt finns inte längre, menar författaren: "Den socialdemokrati som min morfar var med om att grunda är lika långt ifrån dagens som en surströmming från en tryffel och ändå ligger det inte mer än två generationer mellan honom och dagens regering."Citatet är ganska signifikativt för Bodil Malmstens lika naturliga som effektiva sätt att blanda personliga minnen och erfarenheter med sociala och politiska.Genom detta arbetssätt blir hennes minnen, hur privata och delvis diktade de än må vara, även ett stycke social- och mentalitetshistoria från andra hälften av 1900-talet.InackorderadUnder de svåra åren som inackorderad i Vällingby fick Bodil Malmsten lära sig att stänga inne sina reaktioner och känslor, ett förödande tvång som, skriver hon, gjort henne till en människa med ett livslångt beroende av svensk psykiatri. Blev man arg skulle man räkna till tio: "Jag räknade tills jag var femtiofem år. Då bröt jag upp från räkningen och for till Finistère." Flytten till Finistère i blev inledningen till hennes "tredje liv", suveränt behandlat i den ovan nämnda boken.Med sin rapsodiska struktur är Bodil Malmstens minnesbok att likna vid ett fotoalbum med disparata bilder (dessutom berikat med fotografier ur det privata albumet och med författarens egna illustrationer). Hon stannar till inför det ena minnet efter det andra, dröjer sig kvar , minns och färglägger när så behövs. Hon tar läsaren med på ett vindlade resa genom barndom och ett tonårsliv som är hennes, bara hennes, men samtidigt så igenkännligt också för läsaren. Och hon gör det med en mycket bestämd övertygelse om ordens vikt och värde:Moffa lärde mig hur noga det är med ord. Hur viktigt det är att man vet vad man säger och följderna av det. Man slänger inte ur sig ord hur som helst.Det är kloka, riktiga sanningar, tillämpliga inte bara för den skrivande människan , förmedlade av Bodil Malmsten från en morfar i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter för ett halvsekel sedan.Hoppas på fortsättningMed Mitt första liv har Bodil Malmsten skapat en egen och charmfullt egensinnig genre av minnesböcker. Om berättelsen om det andra livet, det mellan denna bok och Finistère, får läsas i hennes skönlitterära produktion, återstår att se. Gärna vill man att luckan kommer att fyllas med en ny volym.