När jag är uttråkad har jag en viss ovana att surfa runt på högerradikala bloggar. Ibland för att kolla om de skriver något om mig, ibland för att jag faktiskt är intresserad av vad de tycker. Jag minns hur jag för några år sedan klafsade runt i internets kloaker och av en slump ramlade in på William Petzälls blogg. Det här var innan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och det mediala strålkastarljuset riktats mot dem. Där hajade jag till över en liten banner som fanns på bloggen. ”Friend of Israel” stod det med en knallblå Davidsstjärna under.
Först var jag tvungen att gnugga mig i ögonen - såg jag rätt? Hade radikalhögern gått och blivit sionister? Sen började jag läsa och då förstod jag plötsligt: bosättarpolitiken, bombningarna utav Gazaremsan och den alltmera hätska tonen inom landet. Radikalhögern hade omfamnat Israel för att de förtrycker muslimer.
I dag är allt det där historia. Att Sverigedemokraterna och Danskt Folkeparti gillar Israel vet alla och det fungerar i dag som ett klockrent exempel på radikalhögerns förmåga att ömsa skinn. Eller för att uttrycka det lite mera spetsigt: att passa in i det politiska klimatet. För som statsvetarprofessorn David Art har påpekat har högerradikala partier spelat en betydande roll i Europa ända sedan masspolitikens födelse.
Eller för att tala med Thomas Hylland Eriksen: de bör inte betraktas som en normal patologi, utan en patologisk normalitet. Ur detta perspektiv är det åren mellan 1950 och 1980 som är ett undantag, en tid i princip fri från högerradikalism i den institutionaliserade politiken. Snarare är det dagens situation som är normaltillståndet och det tycks som om högerradikalismen är något vi får dras med. I alla fall så länge som vi har ekonomiska kriser och höga arbetslöshetssiffror.
Det är utifrån denna, tämligen keynsianska insikt som Magnus Linton har skrivit reportageboken De hatade. Ett tunt litet häfte, skrivet under några månader, och en första del i Atlas serie Krisen i Europa. Det är en fin liten bok, och även om jag hade önskat en lite tyngre research så känns den märkligt sammanhållen. Linton är en oortodox tänkare som rör sig panterlikt mellan teorier, hela tiden med ena tassen i myllan. Han undersöker romernas situation i Jobbiks Ungern, muslimernas i Geert Wilders Holland och ”kulturmarxisternas” i Breiviks Norge. Och hela tiden vibrerar reportaget av den underliggande frågan: varför ser ingen att den ekonomiska och den politiska krisen hänger samman?
I ett av bokens allra intressantaste avsnitt för Linton en diskussion kring begreppet ”mångkultur”. Här testar han en rad olika ståndpunkter men kommer i slutändan fram till, tillsammans med Hylland Eriksen, att ordet ”mångkultur” skymmer sikten. För i slutändan handlar det ju inte om att få en massa kulturer att leva bredvid varandra, utan tillsammans, genom en konstant förhandling. Och därför är det bättre att använda ordet ”mångfald”. Det låser inte in människor i deras kulturer utan låter dem vara den mix de önskar. Att både tillhöra och vara utanför.
Samtidigt pekar Linton på faran med talet om ”mångkulturens misslyckande” - något som även moderata politiker som Angela Merkel talat om. För detta leder i slutändan raka vägen mot en rad livsfarliga förbud: mot slöjor, mot minareter och mot ”tiggeri”. Förbud som drabbar religionsfriheten och inskränker demokratin. Dessa lagar är redan en realitet i dagens Europa.
Men samtidigt som radikalhögerns tal om ”mångkultur” och ”det romska problemet” är livsfarligt får vi inte avfärda det rakt av. För som den slovenska filosofen Slavoj Zizek har påpekat är de högerradikala krafterna bra på att adressera reella problem. Och det är i denna insikt som Lintons sammankoppling av ekonomi och politik blir så drabbande. Låt mig ta ett exempel. Som vi alla vet äter vi i västvärlden alldeles för mycket kött, vilket underhåller en barbarisk köttindustri. Detta har extremhögern sett men istället för att tala om det storskaliga, industriella problemet baxar de över det på muslimerna.
Och plötsligt framstår varje Sverigedemokrat som en djurrättsaktivist när de beklagar sig över den inhumana ”halalslakten” och det faktum att djuren får halsen avskuren medan de lever. På så sätt adresserar radikalhögern riktiga problem men de mystifierar dem. Ett annat exempel som Linton diskuterar ingående är romernas situation i Ungern. För visst finns det ett problem med arbetslöshet som går i arv och hela byar som sjunkit ner i en bottenlös fattigdom. Kruxet är att det inte stavas etnicitet och kultur, utan rasism och klass.