I historiens dunkla vrår
Ola Larsmos En glänta i skogen kan inte bara läsas som en påminnelse om att ett samhälle måste göra upp med sitt förflutna, utan också vara på sin vakt mot historiens efterverkningar i nuet. I en intervju med Catrin Ormestad talar årets Siripristagare om sin senaste roman.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
— Jag har aldrig varit särskilt intresserad av krigshistoria, berättar han när jag möter honom under familjens egenhändigt odlade avokadoträd i villan i Flogsta. Inte ens som pojke.
Men helt oväntat var det kanske ändå inte. Ola Larsmo är en författare som gärna utforskar historiens mörka hörn. I Himmel och jord må brinna skrev han till exempel om hungerkravallerna 1917 — oerhört viktiga, enligt Larsmo, trots att de knappast ens nämns i historieböckerna — och hans senaste roman, En glänta i skogen, utspelar sig i de svensk-norska gränsskogarna under andra världskriget, en trakt och en tid full av dunkla vrår.
Starka spänningar
Boken, som belönades med Siripriset på Bokens dag, handlar om Uppsalastudenten Johan Qvist som reser tillbaka till den by i västra Sverige där han tillbringade några barndomssomrar, för att skriva en uppsats om det nätverk av kurirer och gränslotsar som hjälpte norska flyktingar till Sverige, något som ännu efter sextio år visar sig röra upp starka spänningar. Spänningar som slutligen ställs på sin spets i en snötäckt glänta i gränsskogarna.
Idén till romanen fick Ola Larsmo när han läste Helene Lööws Hakkorset och Wasakärven och fäste sig vid ett påpekande om att de platser där nazisterna var starka under kriget var exakt samma platser där flyktingförläggningar attackerats.
— Det visar att det fanns en tradition, att det skett en överföring av svart ideologi. Det kändes som ett romanämne.
Omfattande forskning
Innan han kunde sätta i gång med skrivandet var han emellertid tvungen att lägga ned ett tämligen omfattande forskningsarbete. Ola Larsmo reste runt i Norge, hade god nytta av Hjemmefrontsmuseet i Oslo och talade med människor som själva varit med under den tid han ville beskriva. Han läste böcker i ämnet och insåg att det i Norge finns en omfattande litteratur om motståndsrörelsen, men att alla böckerna innehöll kapitel som slutar på samma sätt, med meningen "sedan försvann de in i Sverige". Och på den svenska sidan har man inte fortsatt historieskrivningen. Medan man i Norge var tvungen att undersöka vilka som gått nazisternas ärenden eftersom det fanns brott att utreda, fick Sverige aldrig anledning att ta itu med det förflutna på
samma sätt.
Bilden av Sveriges agerande under andra världskriget beskriver Ola Larsmo som oerhört sammansatt.
— Fram till 60-talet ville vi gärna tänka på oss själva som det snälla lilla landet, sedan kom vänstervågen och vände upp och ned på det. Då började man i stället prata om hur vi hjälpte nazisterna med malmtransporterna.
Den svenska inställningen till andra världskriget präglas fortfarande av denna kluvenhet, enligt Larsmo, och av en ovilja att göra upp med det förflutna.
— Vi har tänkt bort hela sjok av historia eftersom det inte passat in i vår självbild.
Historien närvarande
Men historien försvinner inte, bara för att man vänder bort blicken från den. Detta är ett centralt tema i En glänta i skogen, där en händelse visar sig kunna skicka chockvågor genom flera generationer av liv. Och att historien ständigt är närvarande är något som man måste vara medveten om, menar Ola Larsmo, om man skall förstå sin samtid. Han påminner om att Sjöbo under kriget var centrum för Skånenazisterna, vilka enligt journalisten Bosse Schön till och med hade planer på att bygga ett koncentrationsläger, och att Danmark var ett av de ledande slavhandelsländerna i Västindien på 1800-talet, något som kanske kan förklara opinionen i dagens samhälle. Man behöver emellertid inte gå så långt för att se hur de historiska strukturerna lever kvar, i stort och smått. Ola Larsmo tar ett exempel i stadsbilden i dagens Uppsala.
— Har du sett raggarna på S:t Erikstorg? De kommer om somrarna från bruksamhällena, honkar och dricker öl. De vet det inte själva, men det var där S:t Johannesgatan korsar ån som gesäller och studenter träffades på 1800-talet för att klå varandra. De gamla motsättningarna lever kvar utan att man förstår det själv. Alltihop är totalinfekterat med historia!
Det kan tyckas som en pessimistisk iakttagelse. Går det aldrig att befria sig från det förflutna?
— Det går, men man måste veta vad som har hänt. Kunskapen befriar.
Österrikes skuld
Ola Larsmo nämner Nobelpristagaren Elfriede Jelinek, vars böcker tydligt visar hur det kan gå med ett samhälle som väljer att förbigå ett skede i historien med tystnad.
— Det blir som en stelkramp. Hela den österrikiska litteraturen försöker få samhället att reda upp sitt förflutna, men det vill sig inte.
Även om Österrike har ett mörkare förflutet än Sverige är det ändå ett varnande exempel på hur det kan gå med ett samhälle som inte tar ansvar för sin historia. Frågan hur Sverige borde ha agerat under kriget är dock svår att besvara, tycker Larsmo.
— Att kasta sig in i kriget på Englands sida hade varit politiskt omöjligt, men vi hade tidigt kunnat odla den humanitära rollen, till exempel släppt in fler flyktingar.
Ola Larsmo är kritisk mot den svenska flyktinghanteringen, som han menar präglats av stort godtycke och politisk opportunism.
— Vi ska minnas att Sverige var ett av de länder som tog initiativ till den så kallade "J-stämpeln"!
I boken gestaltas den vacklande svenska hållningen framför allt i historien om Wachsen, som inspirerats av ett verkligt livsöde — en judisk flykting som tog sig över till Sverige men som skickades tillbaka till Norge och sattes i koncentrationsläger, där han sedan räddades av Bernadottes vita bussar.
— Vad han tänkte när han kom tillbaka till svensk mark vågar man knappt tänka på ...
Paralleller till nutiden
En glänta i skogen kan inte bara läsas som en påminnelse om att man måste utforska de dunkla hörnen i det förflutna, utan också rikta sökarljuset mot samtidens mörka vrår. I boken dras tydliga paralleller mellan fyrtiotalets svarta ideologier och rasismen i dagens samhälle. I en demokrati måste det vara tillåtet även för nazister att uttrycka sina åsikter, påpekar Larsmo, samtidigt får samhället aldrig komma därhän att man accepterar dem. Så är det t ex inte normalt när ungdomar ritar hakkors på väggarna.
— Nazismen är inte vilken ideologi som helst, säger Ola Larsmo. Det är en folkmordsideologi.