En kvinna som bara dejtar män som heter Ari, en flicka som hittar ett blixtlås under sin pojkväns tunga och inser att inuti honom döljer sig en pretentiös, tysk konstmusiker vid namn Jürgen, och en yrkesmördare som i väntan på sin egen avrättning drömmer om att i eftervärlden få möta sina offer och döda dem igen, det är några av de karaktärer vi får möta i Etgar Kerets senaste till svenska översatta novellsamling, "Plötsligt knackar det på dörren".
Keret tillhör den nya generation av författare som tillsammans med Zeruya och Meir Shalev, Sayed Kashua och Shani Boianjiu fått världen att upptäcka att israelisk litteratur är så mycket mer än Amos Oz, David Grossman och A B Yehoshua.
"Plötsligt knackar det på dörren" är Kerets tredje bok på svenska och precis som i de tidigare sätter hans satiriska och ofta surrealistiska noveller fingret på något i den israeliska erfarenheten som bäst kan beskrivas vid en känsla av att befinna sig invid kratern på vulkanen. I den nya boken kommer detta bäst till uttryck i titelnovellen, i vilken en författare tagits som gisslan av en beväpnad, desillusionerad, utvandrad svensk som insett att i hans nya hemland duger det inte att snällt be om lov, här måste man ta vad man vill ha. Berättelsen skulle kunna läsas som en allegori över skapandets villkor i en region som ständigt befinner sig under pistolhot; det är också den mest uttalat samhällskritiska av novellerna i samlingen. Det går inte att klandra vare sig palestinier eller judiska extremister för att de tar till terror när ”våld är det enda språk vi förstår”, skriver Keret, själv en profil i Israels fredsrörelse.
De allra flesta novellerna har emellertid teman som bäst kan beskrivas som allmänmänskliga. Det handlar om drömmar och besvikelser, om separationer, nederlag och självbedrägerier av det slag som skulle kunna kallas vardagsförtvivlan. Som att försöka lämna ett barn på dagis som tvångsmässigt viskar ”jag vill jag vill”, fantisera om sin fru när man har sex med sin medarbetare, eller väckas av att hunden slickar ens morgonstånd. Åtskilliga berättelser rör sig emellertid i det absurda, drömlika landskap som vi har kommit att känna igen som Keret-land.
När Etgar Keret är som bäst formar sig hans noveller till en slags prosans motsvarighet till en haikudikt; när han är som sämst fångas han i sin egen gimmick och resultatet blir schematiskt och bagatellartat.
Också bland novellerna i den nya boken finns ett antal sådana charmiga obetydligheter, men här finns också berättelser som når ett oväntat djup genom sitt lågmälda allvar, sin svärta, Kafkaartade absurditet och sin fina psykologiska realism. Imponerar gör "Dålig karma", som handlar om en försäkringsagent som träffas i huvudet av en man som kastar sig ut genom ett fönster. Han hamnar i koma, där han svävande mellan liv och död kommer till insikt om skapelsens innersta väsen. Det är rörande, tänkvärt, dråpligt, och faktiskt, poetiskt.
Emellanåt gnistrar det rentav till av något som kan vara genialitet, som när Gud gör ett oväntat inhopp i en berättelse. Om vår skapare får vi bland annat veta att ”han en gång förlorat en kvinna” och med det enkla konstaterandet skingrar Keret dimmorna kring de flesta av våra existentiella spörsmål, för vad hade vi egentligen för chans att bli lyckliga när den Gud som skapade oss till sin avbild har ett krossat hjärta?
"Plötsligt knackar det på dörren" är utan tvekan den mest ambitiösa och intressanta av Etgar Kerets böcker.