Det svenska litterära 2010-talet börjar med en encyklopedi. Redan på omslagets insida brer den ut sig, i pytteliten text mot grå bakgrund, förklaringen av livet i ordnad och komprimerad form. Under uppslagsordet ”Döden”: ”Vi ger oss av ensamma och har därefter inte någon möjlighet att återvända och ställa saker till rätta.” Jag hade glömt bort med vilken saklig brutalitet Sara Stridsberg ramar in sin drömska, kitschiga och våldsamma berättelse. Och jag hade glömt, eller inte fäst mig vid, hur ödsligt sorglig den är. Under omläsningen tar den alltmer form av en elegi över ensamheten – vår allas.
När ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, kom ut i mars 2010 stod ett nytt litterärt årtionde för dörren; ett som fortfarande pågår och som inte än på länge kommer låta sig sammanfattas. Men sommaren dessförinnan hade ett gäng författare stakat ut vägen. De hade funnit tillståndet för den svenska samtidslitteraturen oroande, så pass att de kände sig manade att skriva ihop ”Manifest för ett nytt litterärt decennium”, stort uppslaget i DN.
Manifestet hade tydliga nostalgiska drag. Det var inte bara chick-lit och deckare som fick på skallen, som väntat, det som framförallt skapade debatt var viljan att skåpa ut det formmässiga experimentet till förmån för realistiskt berättande av klassiskt snitt. Ett stort antal författare gick i svaromål under rubriken ”Manifest för en olovlig litteratur”, där huvudpoängen var att alla slags regler för hur litteratur ska skrivas krymper och begränsar densamma: ”Renodling ger inget annat än näringsfattig jordmån. Vi vill korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter.”
Sara Stridsberg undertecknade inget av manifesten, men hennes författarskap kan definitivt sägas tillhöra den ”olovliga” delen av svensk samtidsprosa. Efter debuten ”Happy Sally” (2004) och genombrottet med ”Drömfakulteten” 2006 – romanen som utsågs till 00-talets bästa i Sydsvenskans stora omröstning – var förväntningarna på ”Darling River” höga. De infriades, och fortsatte att så göra med ”Beckomberga”, som kom förra året. Och egentligen är det nog författarskapet som sådant, som bör ses som representativt och säreget för vår tid, snarare än det enskilda verket. Stridsbergs prosa är samtidigt tidstypisk och tidlös, ett bra grundrecept för blivande klassiker.
”Darling River” är också en fritt vindlande omdiktning av en annan klassiker, nämligen Nabokovs ”Lolita”. I Stridsbergs hand gestaltas Dolores i flera skepnader: Den unga flickan Lo som ligger bak i bilen medan hennes pappa har sex med prostituerade i framsätet och som själv ligger med främmande män vid flodkanten med fadern på vakt en bit därifrån. Här finns Dolores Haze under tiden som föregår den barnsängsdöd som var det öde Nabokov tilldelade sin romanfigur. Men här finns också den namnlösa modern på flykt från allting och till ingenting, och aphonan Ester som inburad i parisiska Jardin des Plantes är i händerna på en ivrig vetenskapsman som har som enda mål att få henne att teckna. Stridsberg rör sig obehindrat över kontinenterna och genom tiderna, på ett sätt som gör att dessa kvinnor – honor! – smälter samman till ett. De är inte enbart sig själva – de är alla flickor, alla mödrar, alla hondjur.
Romanen ansluter sig till en feministiskt färgad litterär tradition av att omdikta klassiska verk ur förbisedda kvinnors perspektiv, och Stridsbergs författarskap har också vuxit fram i ett delvis politiskt färgat kulturklimat. Rötterna går att spåra i 1990-talets nya feministiska våg och i queerteorins framväxt inom akademin kring millennieskiftet, men också i de gestaltningar av flickerfarenheten som återfinns i Monika Fagerholms romaner och i gurlesken. Med sin konsekventa gestaltning av samkönade begär och stridbara kvinnor ur verkligheten och fiktionen, är Stridsbergs författarskap ett radikalt barn av sin tid. Och det är väl på grund av det som Johan Lundberg räknade upp Stridsberg, som också är dramatiker och vars romaner dramatiserats, när han häromsistens råmade om vänstervridningen på svenska teatrar (Expressen 28/10).
Den som läser Stridsberg som vänsterfeministisk författare läser inte nödvändigtvis fel, men däremot ofullständigt. I ”Darling River” är det feministiska anslaget lika tydligt som genomförandet är våghalsigt komplext; Stridsberg rör sig långt ifrån den politiskt korrekta tryggheten när hon ger sig ut i den sammansatta blandning av ljus och mörker som utgör den unga Los sexuella praktiker. Det är en osäkrad tillvaro, ett vågspel som också romanen som sådan är lojal mot.
Lika bristfällig skulle en kategorisering av Stridsberg som ”formmässigt experimentell” vara. Den fria leken och töjningen av gränser som hon ägnar sig åt, blir aldrig någon poserande språklig dekonstruktion. Encyklopedin, som också finns insprängd i romantexten, skapar stadga och struktur åt romanvärldens laglösa gungfly. Den ordnar och sorterar på det sätt som livet aldrig låter sig ordnas och sorteras, men som litteraturen kan göra för alla oss som ändå envisas med att försöka. Och som i bästa fall kan få oss att känna oss mindre ensamma under den korta tid som återstår tills det är för sent att ställa saker till rätta.