För varje ny roman av Colm Tóibín blir jag lika imponerad av hans förmåga att ledigt och övertygande förflytta sig mellan platser, miljöer och tidsskeden. Från författarens hemtrakter i grevskapet Wexford på sydöstra Irland i ”Flammande ljung” till åttiotalets Argentina i ”Natten utanför”, Henry James England i ”Mästaren” och vidare till femtiotalets Spanien i ”En lång vinter”. Samtidigt utgör sorg och förlust ett återkommande tema hos Tóibín, där sorgen kan skildras som en väg till förändring. Efter hans uppmärksammade ”Marias testamente” läser jag därför med desto större nyfikenhet ”Nora Webster” som återigen tar läsaren tillbaka till Irland, denna gång till Wexford under sent sextiotal. Det är en värld där gifta kvinnor automatiskt blir hemmafruar, där människor känner varandra sedan barnsben och där konflikten mellan katoliker och protestanter präglar livet i allt från personligt umgänge med grannar till val av dagstidning. Snart exploderar de blodiga sammandrabbningarna i Nordirland och teverutorna i irländska hem fylls med bilder av upploppen i Belfast och Derry.
Även här finns sorg som tema. Titelpersonen Nora Webster är fyrbarnsmor och i början av berättelsen nybliven änka efter den i Wexford allmänt omtyckte gymnasieläraren Maurice. Vid fyrtio blir hon berövad den hemmafrutillvaro som både gav henne ekonomisk trygghet och gjorde henne lycklig. Samtidigt med att behöva hantera både sorgen och omgivningens medlidande ställs hon inför en rad praktiska problem och svåra livsval. Men här handlar det inte om sorg som enbart ett avslut eller en läkeprocess utan som en början till en oanad personlig utveckling. I Nora har Tóibín skapat ett starkt, sammanhållet och komplext kvinnoporträtt; sakta förbyts hennes tidigare osäkerhet från tiden då hon levde i makens skugga mot en allt större självkännedom och en ökande lust till förändring. Med pyttesmå steg och inte utan betänkligheter men ändå med en slående målmedvetenhet trotsar hon en efter en omgivningens schablonbilder av hur en kvinna i hennes situation borde leva. Lika komplex blir bilden av henne som förälder; i sitt självreflekterande förhållande till de vuxna döttrarna Fiona och Aine försöker hon att inte upprepa sin egen mors misstag. I sin omsorg om de ännu mycket unga sönerna Donal och Conor brottas hon i sin tur med en känsla av otillräcklighet samtidigt som hon aktar sig för att vara överbeskyddande.
Det är en lågmäld berättelse utan stilistiska experiment. Den osynliga berättarrösten ger oss tillgång till Noras tankar men inte alltid en förklaring till hennes motiv. Språket är avskalat och precist, något som Tóibínöversättaren Erik Andersson varsamt återger, och det äger en saklighet och en distans som ibland för tankarna till Muriel Spark och ibland till Alice Munro. Här händer det mycket i det lilla. Ickehändelser, ångrade beslut och till synes oviktiga handlingar blir tillsammans till en skildring laddad av betydelser och både inre och yttre konflikter. Den rapporterade och neutrala stilen passar desto bättre med tanke på att romanen också är en kollektiv skildring av det sena sextiotalets irländska landsort. Den känsla av vardaglig och jordnära mysighet som präglar berättelsen grumlar inte bilden av en miljö där man både hjälper och kontrollerar varandra.
Stundvis känns berättelsen överbelastad med triviala vardagsdetaljer som tenderar att skymma själva handlingen. Ändå tävlar ”Nora Webster” i en klass för sig både som en psykologisk roman och som en tids- och miljöskildring.