Jag utnämner ordet ”som” till det viktigaste i Stina Stoors novellsamling ”Bli som folk”. Kan tyckas lite märkligt, kanske. ”Bli som folk” är en språklig sensation, full av djärv ordlek. I det perspektivet framstår ”som” som ett slätstruket exempel för att försöka beskriva vad det är hon gör.
Men oj, som hon använder sina som, Stina Stoors.
För det första utgör de ett sorts fundament i den dialektala rytmen. Se här på bokens allra första mening, ur novellen ”Gäddan”: ”Åsas näsa som snorig”. ”Som” i bemärkelsen ”liksom”, ett återkommande grepp som ger klang från norröver till, Västerbotten i det här fallet, och som tydligt förankrar berättelserna i en trakt.
Och sedan är det alla liknelser och metaforer som här kräver ett ”som” – och som ger novellerna sin alldeles egna språkliga karaktär. ”De var som lakritsbåtar, kropparna deras”, skriver hon om bromsarna. Och när de hugger till: ”Som när nån bränner en med en cigg, genom tyg”. Det vimlar helt enkelt av exakta beskrivningar av både natur och folk - ”Anneli är en sån som ropar” – ett stilgrepp som i sin tur vittnar om en skarp blick på världen, och en säregen förmåga att förmedla det man ser på ett eget, originellt språk.
Och, om jag får fortsätta min som-analys, så återfinns ju ordet även i titeln. ”Bli som folk”. Något man brukar uppmana den som då tvärtom inte ”är som folk” – utan som beter sig lite annorlunda. Utanför ramen. Är lite udda när det är eftersträvansvärt att vara normal. Hallå där, skärp till dig, bli som folk!
Och karaktärerna som befolkar Stina Stoors noveller tvingas förhålla sig till detta med att vara, eller inte vara, som folk. Det är så många förväntningar som ska uppfyllas. Man ska klara av tillvaron, även om mamma är död eller pappa alkoholiserad. Flera av huvudpersonerna lever lite vid sidan av. Ofta i nära samklang med naturen, men med ett skav i mötet med ”centralorten” och stadsfolket.
Som i den mångbottnade novellen ”Ojura”, där flickan ska gå på kalas och får med sig ett paket med levande innehåll. En värdefull gåva, kväkande och hämtad från bäcken. För ”di ha inte samma överflöd i centralorten som du ha här hemma vet du”, som pappan säger.
Fast i huset med kalasklänningsmamman och gräddtårtsglada barn passar inte grodorna in. Och inte flickan heller, för den delen. Först i bilen hem är ordningen återställd.
”Bli som folk” kräver koncentrerad läsning, annars riskerar detaljer och lågmälda förflyttningar att gå en förbi. Men ge den tid, och ta klivet in i Stoors egensinniga språkvärld.