Sydafrikanska Marlene van Niekerk introducerades på svenska häromåret med den uppmärksammade Agaat. Ett väldigt romanbygge på dryga sjuhundra sidor om apartheidsystemets ofattbara grymhet. Memorandum, hennes andra bok som nu ges ut på svenska, är något helt annat. Framförallt är omfånget betydligt blygsammare. Memorandum är, i sin skildring av sjukdomens och döendets svårhanterliga praktik, ytterst kort och koncentrerad. Boken kom till när konstnären Adriaan van Zyl, som då var döende i cancer, bad Niekerk att sätta text till några av de målningar han skapat i samband med tidigare sjukhusvistelser. Resultatet blev den märkvärdiga bok som Niekerk kallar ”det bästa jag någonsin skrivit”. Det finns ingen anledning att betvivla det omdömet. Memorandum är nämligen en djupt originell och helt fantastisk liten bok.
Bokens upplägg är närmast klassiskt och känns igen från moderna svenska mästerverk som Inger Alfvéns Berget dit fjärilarna flyger för att dö och Carl-Henning Wijkmarks Augustprisbelönade Stundande natten: En människa på ett sjukhus, inväntandes döden. Hos Niekerk är det parkförvaltaren Johannes F. Wiid som förtärs av en frätande levercancer. Boken består av det memorandum Wiid under en lätt portvinsberusad natt skriver för att hålla skräcken inför en stundande operation borta. Texten, i vilken alltså van Zyls bilder då och då interfoliers, består främst av ett slags dechiffreringsarbete. Wiid försöker tolka det lärda och löjligt allusionstyngda samtal de två rumskamraterna, herr X och herr Y, för med varandra. Wiid gör långa listor med de ord han inte begriper och som han sedan går till biblioteket för att slå upp. Rumskamraternas samtal blir dock inte mycket begripligare för det. Deras meningslösa tirader, och Wiids fåfänga försök att förstå dem, blir närmast en metafor över livet och, för den delen, döden – som att tvingas lyssna till ett svamlande samtal omöjligt att begripa.
I kontrast till rumskamraternas pretentiösa och överlastat själfylla språk står den byråkratiska kansliprosa som Wiid själv nyttjar i sitt memorandum. En omständlig korrekthet som Niekerk använder som en ironisk underton i texten. För som jag läser Niekerks bok handlar den främst om människans löjliga litenhet inför dödens ohanterliga väldighet. Både Wiids och rumskamraternas språkbruk framstår som försvar, som löjeväckande språkkonstruktioner och verbala kullerbyttor med vilka de inbillar sig kunna bemästra döden. Ja, de är helt enkelt (ofrivilligt) komiska. För egentligen är det ju som Wiid i ett anfall av klarsyn uttrycker det: ”Döden talar för sig själv.”
Niekerk har, även om ämnet och upplägget är igenkännbart, skrivit en bok som inte riktigt liknar någon annan. Den är något så ovanligt som en på samma gång allvarstyngd och uppsluppen bilderbok om döden. Jag skulle inte bli förvånad om Niekerk i sinom tid ansluter sig till landsfränderna Coetzee och Gordimer som mottagare av det där prestigefyllda svenska litteraturpriset. Efter att ha läst Memorandum råder ingen tvekan om att hon skulle vara väl värd det.