”Ett hjärta av torkad lera” är den syriska poeten RashaOmrans femte diktsamling, och den första som översatts till svenska. Översättningen är gjord av Jasim Mohamed, som också skrivit ett vägledande efterord till Omrans poesi. RashaOmran är en viktig röst bland den arabiska vårens poeter, och hennes dikt kännetecknas av ett vardagsperspektiv och ett enkelt språk.
Det är naturligtvis omöjligt att läsa dessa dikter, där rösten tillhör en redan död, ett lik lagt i en grav som ändå ser känner och tänker, utan att den långa outhärdliga krigssituationen i Syrien är närvarande i varje rad. Ändå, tänker jag, förmår dikterna också handla om döden som allmänt fenomen, om det livsvillkor vi alla delar, det korta livet i skuggan av den långa döden.
Omrans absurdistiska drag, som främst framkommer via en upptagenhet av de döda kroppsdelarnas beteenden och kännetecken, visar samtidigt på betydelsen av ensamhet, i och med att det döda jagets isolering betonas. Ensamheten är den fysiska, den i kriget upplevda närvarande människans som sett sina nära splittras och försvinna och samtidigt den allmänna människans som snart, alltför snart, är borta. Andra bilder av döden är mer filmiska, eller liknar åldrade fotografier där läsaren kan ana konturer av spöken i det som börjat blekas.
I den dikt som gett samlingen dess namn hittar jaget sitt eget hjärta i söndersmulad form i ett spindelvävshörn. Jaget vattnar det och det återfår sin form och läggs på bordet, som en av flera förfalskade antikviteter. Att hjärtat är förfalskat är också ett sätt att säga att det är allmänt, det är hjärtat från slagfältets lera, alla och ingens. För det döda jaget är också kollektivt, det är krigets allmänna offer, statistikens antal döda i anonyma siffror, som säger: ”Det var inte snö / som tornade upp sig i mitten av rummet / utan jag som hade lindat mig själv / i hundratals svepningar / gjort mig redo / för en gruppbild”.
Just dessa bilder, av det döda jaget som ett kollektiv, är starkt berörande och vidgar läsningen, tillför diktsamlingen de mest konkreta skildringarna av ett modernt krigs verklighet. Jag önskar därför att ”Ett hjärta av torkad lera” når en stor svensk läsekrets.