Duktig. Det måste vara ett av det svenska språkets mest förrädiska ord. Det låter ju så oskyldigt, men kan om det används oaktsamt få sådana förödande konsekvenser. För de flesta är det dock numer ett väl etablerat faktum att just duktig är ett ord man bör akta sig att alltför ofta belöna sina barn med.
Om ett barn får uppfattningen att hon endast uppskattas för det hon gör, inte för den hon är, finns en överhängande risk att barnet växer upp till en högpresterande, måhända visserligen mycket framgångsrik, men också känslomässigt förvirrad person, ständigt på jakt efter den bekräftelse, den klapp på huvudet, som säger att hon är duktig, att hon är älskad. Men älskad ska man aldrig behöva göra sig förtjänt av att vara. Kärleken, om den är sann, är aldrig villkorad.
Den uppväxt som Johanna Ekström beskriver i sin självbiografiska roman Om man håller sig i solen fullkomligt skriker av ansträngd duktighet. I huset på Stora Skuggan, där Johanna växer upp med det berömda författarparet Pär Wästberg och Margareta Ekström, pågår en ständig iscensättning av det perfekta familjelivet.
Ett dockhem där ytan är det enda som räknas, där livet är ett utställningsobjekt som alltid måste stå redo för beskådning. Men bakom den till synes idylliska ytan ekar det tomt. Det väsentliga (de motsägelsefulla känslorna, det svåra, det som skaver, kort sagt verkligheten) det talar man inte om. Det förträngs till de mardrömmar som pappa Pär skrikande vaknar upp ur på nätterna.
Språket, som givetvis spelar en viktig roll i det intellektuellt aristokratiska hemmet, blir inte främst ett kommunikationsmedel, ett sätt för familjemedlemmarna att göra sig synliga för varandra, utan ett gömställe, det medel med vilket den förljugna ytan upprätthålls.
Ekströms uppgörelse med uppväxten och föräldrarna är skoningslös och utlämnande. Kanske framförallt för henne själv. Ekström skriver om den prestationshets och övergivenhetsskräck som uppväxten så djupt rotat i henne. Tonårens ätstörningar, fylleslag och sexuella utlevelser skildras utan skygglappar. Men mest av allt handlar det så klart om de berömda föräldrarna, som förvisso inte beskrivs utan ömhet, men som ändå ges ett gravt underbetyg i föräldraskap.
Moderns avfärdande av dotterns anorexi är ett fullkomligt fasanväckande exempel på konsten att sopa under mattan: ”Det är sånt som händer känsliga barn i intellektuella familjer”, förklarar hon för en vän till familjen. Vilken fruktansvärd arrogans! Här däremot kan man tala om skygglappar.
Ekström skriver alltså med denna roman in sig i vad man vid det här laget närmast får kalla en egen litterär subgenre; kändisbarnets uppgörelse med sina föräldrar. Listan av titlar i genren börjar bli lång. Senast var det Felicia Feldt som gjorde upp med sin mamma Anna Wahlgren. Och visst ligger en del av spänningen i Ekströms roman i att man som läsare får ett avslöjande inifrånperspektiv från ett av våra mest berömda författarhem. Men den typen av sensationsvärde betalas mest ut i medial uppmärksamhet. Det räcker inte att bygga en hel roman av.
Ekström ser också till att göra mer än ett snaskigt insiderreportage av sin bok. Hon lyfter sin personliga berättelse till ett allmängiltig plan och gestaltar den arvsproblematik som ligger i familjebildningens själva natur.
I någon mån försöker Ekström här skriva sig fri från sin barndoms bojor. Här framstår skrivandet, mer än vanligt, som en terapeutisk befrielseakt. Problemet är bara att det är svårt att se någon utveckling, någon katharsis, att någon verklig befrielse faktiskt äger rum. Texten står liksom och stampar, varierar i det oändliga samma tema och blir i slutändan snudd på tjatig. Den terapeutiska effekten uteblir. Här ältas mer än bearbetas.
Det är dock i själva språket, i Ekströms mycket klara och till blankpolerad perfektion genomarbetade stil, som den verkliga känslan av ofrihet ligger. Det är som om den förevisade felfrihet som rådde i huset på Stora Skuggan satt sig i Ekströms språk. För det finns något väldigt korrekt, oklanderligt och tillrättalagt över Ekströms prosa. En stramhet som inte främst framstår som ett medvetet stilistiskt val, utan snarare som en sorts låsning. Ekströms prosa är mest av allt, ja just det, duktig.
Därför kan jag inte låta bli att läsa Om man håller sig i solen som en gestaltning av omöjligheten att helt frigöra sig från sin uppväxts erfarenheter. Därför är det också på många sätt en genuint bedrövlig läsupplevelse. Om det ska anses vara en av romanens brister eller en av dess kvaliteter är dock svårt att säga.