Bernt Erikson, de små bokstävernas mästare (han skrev konsekvent sitt namn med gemener), är en udda och originell författare som är svår att placera i ett fack. Är han poet eller prosaist? Själv karakteriserar han sitt skrivande som ”lyrikprosa”, vilket är en träffande beskrivning. Han skriver flödande och virvlande texter som drar ner allt i sin malström. Som metod använder Erikson sig av en surrealistisk dekonstruktion av invanda tänkesätt. I stället förordar han det fragmentariska, det uppbrutna, det utspridda. Bernt Erikson dog i december 2009 i en ålder av 88 år, och han var verksam in i det sista.
I efterordet till Eriksons postuma bok Finns egentligen inte men bor i frusen musik skriver Ulf Eriksson att han är en ”fullblodsgnostiker”. Så sant som det är sagt. Gnostiker ser jaget som ett litet fängelse och världen som det stora fängelset. Det förklarar Eriksons svartsyn och visionen av en annan alternativ verklighet som han oftast benämner ”sagan”. Befrielse ur tillvaron sker genom den kreativa fantasin eller sagan.
Sedan debuten 1941, då han var 20 år, har Bernt Erikson envetet arbetat vidare på projektet han kallar medvetandets resa. Under 70 års skrivande har det blivit arton opus om denna medvetanderesa, ett helt unikt projekt i svensk poesi. Författarskapet kan indelas i två faser. Den första avslutas med publiceringen av opus VI 1948 – den fokuserar med Eriksons ord på medvetandets primära resa, det vill säga jaget. Det återstående författarskapet fram till den postuma boken handlar om medvetandets sekundära resa, med andra ord världen, historien och kosmos.
Bernt Erikson är en ironisk civilisationskritiker som delar ut sina gnostiska rallarsvingar åt alla håll. Han kritiserar makthungern och profitbegäret i vårt samhälle, och ger slängar åt konsumismen och miljöförstöringen. Ibland låter han likt en gammaltestamentlig profet. Allt är fördärv, förtappelse och undergång. Men där finns även ett slags frälsning som är svår att sätta fingret på men som anas likt ett sagoskimmer.
Att läsa Erikson är att sugas in i ett slags delirium och tappa fotfästet och kanske förståndet. Finns egentligen inte men bor i frusen musik består av 33 (detta magiska tal!) handskrivna manusblad på vänstersidan och en löpande text på högersidan som ordagrant följer manuset. Det uppstår en spegeleffekt som i sig speglar bokens tematik: att det existerar en parallell värld till vår dagliga tillvaro, en värld som är exakt densamma men ändå helt olika.
Det finns något maniskt hypnotiskt över Eriksons texter. Han mässar påståendesatser sida upp och sida ner utan sammanhang eller logisk linje. Men logiken är just behovet att spränga det logiska och förnuftsmässiga tänkandet för att i skärvorna upptäcka något nytt. Det finns också ett aforistiskt drag i hans flödande texter, till exempel: ”ett evigt presens har ingen framtid.”
Bernt Erikson är en outsider i svensk litteratur som dokumenterat sin dubbla medvetanderesa i arton böcker. Ändå kan hans författarskap räknas bland de viktigaste i samtiden. Bara titeln på hans postuma bok säger mer än tjugo tjocka romaner. Läs honom!