”Det finns inget beständigt utom förändring.” Med detta citat efter Herakleitos inleder huvudredaktören för Norstedts svenska historia, Dick Harrison, den nya volymen. Därefter visar han, stödd av bokens författare, Bo Stråht, att förändringarna var påtagliga under de 90 år som följde på 1830. Man brukar säga: ”Är inte varje tid en förändringens tid?” Jovisst, men om vi tänker en sekund på Sverige år 1830 och samma land 1920, förstår vi hur rätt dessa historiker har i sin bedömning.
Med det tankeväckande förakt för hävdvunna periodindelningar, som kännetecknat hela sviten motiverar Stråht valet av ingångsår 1830. Julirevolutionen i Frankrike påverkade också Sverige. Den delade Carl Johans-tiden i en konservativ och en radikal del, skriver han. Förvisso stod inte gamle kungen själv för radikalismen.
Men motståndet mot honom blev allt högljuddare. Samhällsdebattörerna, knutna till pressen eller ej, agerade farligt. Kapten Anders Lindeberg skrev ilskna pamfletter, dömdes till döden för majestätsbrott men benådades. I liberal anda verkade Carl Jonas Love Almqvist, som 1839 genom novellen Det går an och senare i Aftonbladsartiklar chockerade många och ställdes till svars för sitt radikala samhällsprogram.
Slutårtalet 1920, efter första världskrigets slut, kan än tydligare motiveras. Också då skakade revolutioner vår omvärld, men demokratiseringen av Sverige med utvidgad rösträtt och parlamentarism stod nu – äntligen – nära sin fulländning.
Med skäl talar vi om ”vårt fredliga land” eftersom det inte drogs in i väpnad konflikt under denna långa tid. Av det har man ibland dragit slutsatsen att vår utrikespolitik var ointressant och framför allt att det rått enighet om neutralitetslinjen, en tro som spökar ännu i våra dagar. Mot detta reagerar Stråth redan i inledningen och förklarar sig närmare i ett av bokens intressantaste kapitel.
I början av perioden var de konservativa återhållsamma medan liberalerna, som framför allt besjälades av avsky för den ryska diktaturen, gärna ville agera, också med vapenmakt om tillfälle bjöds. Därtill kom skandinavismen, särskilt attraktiv för studenter. Carl Johan motsatte sig den, men hans efterträdare accepterade den mer eller mindre. Särskilt Oscar I agerade, oftast bestämt, i liberal riktning.
Författaren talar om en aktivistisk linje under hela perioden. Den utmärktes av ”drömmar om Finland”, ett skandinaviskt rike under Bernadotterna och mot sekelskiftet av förakt för Norge. Den andra linjen kännetecknades av försiktighet och byggde på en svensk-rysk neutralitetsdeklaration från 1834. Den omfattades av ”moderatliberaler” samt konservativa och från 1890-talet av pacifistiskt inriktade socialliberaler och socialdemokrater.
Stråth är idérik, kunnig i Sveriges historia och välorienterad i omvärldens. Med beundran har jag läst skildringen, som trots detaljrikedomen är elegant utformad. Här ryms sådant som ”rikspolitik”, sociala reformer, kultur av olika slag, forskning och samfärdsel. Utan att rasism, brottslighet och annat elände förtigs. Lokalpatrioten noterar belåtet att UNT 1890 bildades som ”kamporgan för rösträtt” liksom att den första svenska konsumentkooperationen kom till i Örsundsbro 1850.
Men, denna volym (inte de föregående) har en defekt, som alls inte Stråht men väl förlaget skall lastas för, registret över personer, orter och begrepp. Det är viktigt hur ett sådant ser ut, då läsaren av en tjock bok som den här gärna konsulterar det efter läsningen.
Jag har aldrig sett ett så egendomligt tilltotat register. Exempel ur lång lista: Carl Larsson och Ivan Aguéli kallas ”målare” men Ossian Elgström och Vicke Andrén ”konstnärer”. Gillis Bildt (slutet av 1800-talet) är ”statsminister”, men Carl Bildt, Tage Erlander och andra bara ”politiker”. J O Wallin blir ”präst”, Anton Niklas Sundberg ”teolog” och Nathan Söderblom ”kyrkoman”, ingen av dem ärkebiskop. Tegnér och Heidenstam är ”nationalskalder” medan Fröding får nöja sig med ”författare”.
Till sist ett anmärkningsvärt exempel, ledsamt nog inte unikt för registret. Anna Söderblom, Nathans hustru, får yrkestiteln ”reaktionär”. Av texten framgår att hon, liksom en rad andra dåtida kvinnliga debattörer, inte ansåg sig kunna tala för kvinnans rösträtt 1910. Stråht nämner det sakligt utan värdeomdöme. Anna Söderblom var, både under makens tid och efter hans död en aktiv kulturpersonlighet i Uppsala. Det epitet hon här tilldelats är djupt sårande för hennes efterkommande och hennes ännu verksamma vänner. Vad tänker Norstedts göra?