I de stora mästarnas skugga

Den inleds med vattnets speglingar och reflexer mot snäckornas pärlemor i taket till det lilla lusthuset vid Grönsöö slott. Det går inte att säga annat än att Sigtunaförfattaren Carin Svensson har hittat en välfunnen öppning till sin i dag utgivna roman Vinterbäcken.
Den som iakttar detta ljusspel heter Konrad. Hans far är postmästare i vad som i boken kallas Ekssund. Vad som iakttas från en femårings horisont genom fönstret till det kinesiska snäckhuset visar sig efter hand vara en upplevelse som kommer att följa Konrad livet igenom. Också när han på sin ålderdom i USA äntligen kan måla på heltid efter en framgångsrik yrkesverksamhet som silversmed.

Carin Svenssons berättelse handlar om de konstnärer som är goda hantverkare, men aldrig når upp till de stora mästarnas nivå. Eller om dem som aldrig vågar lita fullt ut på sin konstnärliga begåvning och kallelse. Och vilkas liv därför blir en oavlåtlig kamp mot en ungdomsdröm, som fortfar att utöva sin lockelse genom alla år.
Huvudpersonen Konrad Harg i romanen hör till denna krets. Givetvis har han många syskon och själsfränder också bland musikerna och författarna.
Enligt en text på omslagsfliken till boken är det en släkting till Carin Svensson som fått stå modell för detta konstnärsöde. Hur mycket som har ett dokumentärt underlag och vad som är tilldiktat, är naturligtvis omöjligt att veta för en utomstående.
Uppenbart är dock att det blivit en mycket väldisponerad berättelse, som med stark närvarokänsla ger konturer åt ett helt människoliv. Även om det är milstolparna i Konrad Hargs livsbana som utgör skildringens hållpunkter, har författaren ändå skapat ett porträtt som ger en hel del plats åt de psykologiska förvecklingarna.

Carin Svensson skriver med lätt hand. Men hon försummar för den skull inte de mera gåtfulla, oförutsägbara eller hemlighetsfulla sidorna hos sin huvudperson.Samtidigt finns det mycket av tidsfärg i den här romanen som utspelas från 1860-talet fram till 1933.
Ungefär en tredjedel har handlingen förlagd till det gamla ståndssamhällets Sverige med lantbruk och hantverk som viktigaste näringsgrenar. Efter inledningens Veckholm och Enköping flyttas uppmärksamheten över till Arvika, där fadern tillträtt postmästartjänsten medan Konrad går i skola i Karlstad.
Fortsättningen äger rum i Stockholm med guldsmedslära hos morbrodern, innan Konrad tillsammans med sin gesällkollega Erik emigrerar till USA. Dit återvänder också handlingen efter mellanspel i London och Paris.
Det är många scenväxlingar men också tidshopp under skeendets gång. Ibland hade man gärna velat stanna lite längre än vad Carin Svensson har tålamod till. Men det är en invändning som snarare talar till författarens fördel.
För nog uppvisar den här boken samma goda handlag med stoffet som varit det bärande stråket från första början i en diktning, som inleddes med den välformulerade novellsamlingen Kalenderflickorna från 1998 och fick sin fortsättning i den överdådiga romanen Kanonväder några år senare.

Det är därför inte utan att man en smula undrar varför uppmärksamheten i romanen enbart kommer Konrad Harg till del. När det borde funnits så mycket, utöver det som nu är med, att säga också om dennes hustru Siri och hennes liv som konstnärens musa, livskamrat och den som skötte allt det praktiska.
Här och var framskymtar åtskilligt oförlöst om ett kvinnoliv på konstnärlig sparlåga.
Även vännen från guldsmedsverkstaden, Erik, tillhör dem bland bipersonerna som väcker läsarens nyfikenhet. I dennes bakgrund anas konturerna av det Fattigsverige som när allt kommer omkring inte är alltför avlägset. Man kunde även nämna Konrads mor, vars insjuknande i kräftan rymmer en hel del socialhistoria. Eller brodern Fredrik, slarvern och spelevinken som försöker hitta en strategi för överlevnad vid sidan av allfarvägen i det stora landet i väster.
När det gäller bokens huvudperson är det framför allt två aspekter av dennes liv som Carin Svensson uppehåller sig vid när hon skildrar Konrads livsbana. Dels förhållandet till fadern, vars svarta pedagogik kastar en skugga som får följdverkningar ett helt liv igenom. Det handlar om skuld och skam. Men ännu mera om en självbild som skadats tidigt och ett livslångt sökande efter ett godkännande som aldrig kommer. Dels om det i Konrads självtvivel som omöjliggör för honom att helt ut våga lita på sin förmåga och resurser. Till att bli någon ny John Constable, molnens mästare, eller än mindre någon allvarlig konkurrent till Zorn, suveränen i att återge vattenblänket, räcker hans begåvning kanske inte.

Finns det då något skäl att ändå framhärda i det egna konstnärskapet?
Det är den frågan som utgör det viktigaste temat i den här berättelsen. Men den som inte prövar eller försöker, får heller inte veta vad ögat och handen förmår eller hur långt vingarna bär. Det är svårt att säga annat än att när en självuppgörelse med sådana förtecken ges som slutmål, är det en livssummering av det onekligen trösterika slaget. Låt vara med anspråken nedskruvade. Men för en livsresa, som har sin upprinnelse hos barndomens ljusreflexer i snäckhuset invid Mälaren på Grönsöö, är det ändå ett mer än väl och fullt tillräckligt livsfacit.

I de stora mästarnas skugga

Carin Svenssons i dag utgivna roman Vinterbäcken är en tankeväckande bok om en konstnär som följer sin kallelse, även om den aldrig leder till de stora mästarnas nivå, skriver Bo-Ingvar Kollberg.