I de nordiska häxornas tid

1971 disputerade historikern Bengt Ankarloo på en avhandling om trolldomsprocesserna i Sverige. Där studerade han, utifrån bevarat källmaterial, hur dessa processer, som pågick som mest intensivt mellan 1668 och 1676 i bl a Dalarna, Ångermanland och Stockholm, såg ut och hur de kunde förstås och förklaras. Han tog också död på den omhuldade myten att tusentals människor avrättats i samband med processerna och visade att det i stället handlade om kanske 300 personer. Dock, påvisade han, hade många fler - både män och kvinnor - stått anklagade, men endera friats eller fått sina dödsstraff omvandlade till böter o dyl.

Sedan början av 1970-talet har Ankarloo, som numera är professor emeritus, i flera sammanhang återkommit till häxprocesserna. Han har bland annat drivit tesen att processerna ofta fick sin största omfattning i öppna bygder, där den framväxande centralmakten hade mycket insyn och många funktionärer. I mer slutna trakter däremot fick de inte alls samma betydelse. Processerna skulle således kunna förstås utifrån maktens behov av att ha tolkningsföreträde, dvs ju mer civiliserad en bygd var, desto större var risken att folklig häxtro och folkliga sanktioner mot den kom i konflikt med statens monopol på inflytande.
I sin senaste bok Satans raseri gör Ankarloo en initierad summering av häxförföljelser och häxprocesser i Sverige och omgivande länder från kristendomens genomslag och fram till 1700-talet, då fällande domar i häxerimål försvann eftersom domstolarna inte längre ville befatta sig med sådant. Ett särskilt fokus lägger han naturligtvis på den mest intensiva förföljelseperioden 1668-1676.

En av hans slutsatser är att trolldomsanklagelser under 1700-talet började uppfattas om "omoderna" och rent av kunde verka löjeväckande och vanhedrande för ett "modernt" samhälle. Från att ha varit en allvarlig anklagelse kom trolldomsbeskyllning att omdefinieras som ålderdomligt och tillhörande en förgången, oupplyst tid. Det krävdes således en förändring i makthavarnas självförståelse för att kunna förpassa föreställningarna om trolldom till historien och därmed stryka dem från den samtida agendan.
@3a Text ui:Dock, visar han, innebar denna attitydförändring inte att häxtro eller häxkult försvann. I stället tog sig föreställningarna nya uttryck och tron på häxor och häxeri existerar därför också i moderna, västerländska samhällen, om än med andra förtecken än i det förmoderna. Som exempel på sådana häxföreställningar nämner han Wicca och satanistiska idékomplex.

Ankarloos bok är innehållsligt mycket diger. Den är också rent teoretiskt intressant, eftersom författaren reviderar sina tidigare ståndpunkter om hur häxanklagelser och häxdomar kan förstås. Att den dessutom är skriven på ett lättillgängligt och tilltalande sätt, gör att den bör kunna intressera en bred läsekrets. Ty ämnet häxor och häxeri slutar nog aldrig att fascinera människor, och paralleller till trolldomsföreställningarna finns att hämta - om än i andra kontexter - också i vår tid. Ämnet är därför ständigt aktuellt.

I de nordiska häxornas tid

I sin bok Satans raseri summerar Bengt Ankarloo häxprocessernas historia i Sverige och andra länder, skriver Agneta Lilja.