I andra halvlek kom oräddheten fram

Geni och dårskap går hand i hand — titta bara på Isaac Newton som tillbringade halva sitt liv med att förändra mänsklighetens syn på världen och den andra med att försöka förvandla bly till guld.Låtskrivaren Mike Stern är ungefär lika framgångsrik som alkemisten Newton, men maken till gitarrist!En halvtimmes inledande blues prövar tålamodet till bristningsgränsen. Fantastiska ögonblick följs av långa passager med skåpmat. Hetsiga raider in i bop och avantgarde samsas med balladstunder. Finstämt basspel i världsklass hamras sönder av slamriga trummor och inte minst är ljudmixen synnerligen ojämn.Den tassande Avenue B från nya skivan enar uttrycken något, men följs upp av den minst sagt sömniga Wishing Well och balladen What Might Have Been. Den förra faller, trots en del kluriga popcitat, stendöd till marken, medan den senare klarar sig något bättre — inte minst tack vare Sterns flirtande med forne vapendragaren Jaco Pastorius.Så där håller det på; farkoster byggda av klent virke räddas av att kaptenen är ett geni när han ids fokusera.Sedan kommer den brutala Chatter från ingenstans och tar fullkomligt struptag om publiken. I viss mån beror det på att bandet blivit varma i kläderna och börjat dra åt samma håll, men framför allt har defått råg i ryggen. Där de tidigare trevat sig fram mellan uttrycken, så enas man nu om att det är bärsärkagång som gäller och den självsäkra attityden gör underverk.Där första halvan av konserten aldrig lyckas beröra, blir upploppet rena whiplash-upplevelsen. Den uppkäftiga oräddhet som präglat Sterns bästa stunder sedan tiden med Miles Davis ges nu plats och sista timmen blir lika mycket elektrisk Miles som distad Jimi Hendrix.Under första halvan har det främst varit Chris Minh Dokys läckra kontrabasspel som givit upphov till leenden, men nu är det saxofonisten Bob Franceschini och trumslagerskan Kim Thompson som slåss om guldmedaljen.I och med att volymen vridits upp och taggiga rockfraser börjat spruta ur Sterns fingrar befinner sig Thompson plötsligt i sitt rätta element. I denna blott 24-åriga tjej finns lika delar Bonham, Baker och Rich. Som om det inte räckte, så är hennes vispspel lika briljant och det är inte undra på att Stern skiner som en stolt far över sin upptäckt.