En semesterresa med familjen utgör startskottet för fjortonårige Tomás nyvakna vuxenblivande. Med det kommer splittringen. Kvinnokroppens plötsliga påtaglighet äcklig och upphetsande. Dödens närvaro i livsberusningen. Avgrunden mellan spegelbilden och självbilden. Han drar sig undan, tystnar.
Så långt är tillståndet inget ovanligt för en ung tonåring. Men det stannar inte där. Tomás blir en främling – i familjen, bland vännerna, ja i tillvaron över huvud taget. Liksom sin andlige släkting Meursault, huvudpersonen i Camus Främlingen, driver han omkring i en cirkulär och konturlös verklighet där inga spår tycks leda ut i frihet och meningsfullhet. Och precis som för Meursault blir en ohygglig handling bryt- och kanske också vändpunkten.
Under semesterns loja dagar drivs han enligt en mörk logik allt oftare till fattigkvarterens skugggestalter Pablo, Marcos, Tejas och Rivero. I samma takt som hans faster Eli tynar bort i sjukdom tynar han själv bort i en destruktiv livsstil av droger, stölder och förnedring. Allting kulminerar i en gruppvåldtäkt som han själv inte deltar i men heller inte stoppar.
Sista tredjedelen av Andrés Barbas lysande lilla roman, vars psykologiska gestaltning är lika sylvass som skuggorna i det kustlandskap där berättelsen utspelar sig, kretsar kring Tomás kris efter det moraliska haveriet. Någonting har vaknat till inom honom, men vad? Barbas språk, som är kreativt lyriskt men aldrig uppmärksamhetssökande, ger inga enkla ledtrådar.
I vilken mån Tomás verkligen ångrar sina handlingar, om hans försök till försoning med offret för våldtäkten befriar honom, och om den befrielsen är rimlig, är frågor som Augusti, oktober inte besvarar. I stället blir de kvar inom en – den goda litteraturens triumf.