Hypnotisk ordmusik

I sina senaste böcker har Birgitta Lillpers ägnat sig åt en sorts glesbygdsdikt. Hon utför lyriska dokumentationer av en livsföring som är på väg att försvinna: småbruken i Sveriges glesbygder. Hon är en provinsiell diktare som låter de stora frågorna speglas i det lilla vardagliga livet.
Nu försvinner vi eller ingår heter Lillpers nya bok som består av långa diktsviter där hon orkestrerar sitt säreget musikaliska idiom. Hennes ordmusik har en berusande, närmast hypnotisk effekt. När man läser Lillpers läser man på en subliminal nivå av medvetandet bortom förnuftets kategoriseringar. Hon skapar ett magiskt-realistiskt universum som är unikt i samtida svensk litteratur. Det är ett universum som har drag av både schamanistisk magi och dokumentärberättelse. Glesbygden hos henne blir ett sinnestillstånd eller en förlorad minnesfunktion. Förflutenheten glider ut och in i nuets olika landskap.

Birgitta Lillpers diktar sig in i landskapet i egenskap av existentiell befintlighet. Skogen, myren, betet blir hos henne definitioner av vad det innebär att som människa leva i det ovissa och det obestämda. "Gränsen" är ett nyckelord i hennes nya bok, den existentiella gränsen mellan liv och död där vi finns till som mänskliga varelser. "Men vart försvinner vi i det här" undrar hon i en av texterna. Ingen annan svensk lyriker skriver väl så svindlande vackert och smärtsamt om alltings förgänglighet, till exempel i följande dikt (inachis io är det latinska namnet på fjärilen påfågelöga).

Inachis io, lacknafta, slingor av te, så mycket
lättflyktigt upphetsat kring någonting
som blir allt tyngre.
Aldrig mer ett avtal
som bär genom tiden, bara
en stor, lättflyktig
öppenhets
tyngd.

Vart
försvinner vi i det här.

Att den avslutande frågan i citatet ovan står med punkt istället för frågetecken är ett typiskt stildrag hos Lillpers. Frågor blir påståenden och tvärtom i hennes dikter vilket skapar en aura av ovisshet och tvetydighet.
Det finns en ogarderad sårbarhet i Birgitta Lillpers poesi som inte är personlig utan snarare allmänmänsklig. Denna sårbarhet har med försvinnandets villkor att göra och driften är att förstå och se klart det som kanske inte kan förstås och som måste förbli dunkelt. Drivkraften i hennes kunskapssökande är sorgen efter en närståendes död. Vart försvinner de döda? Vart är vi på väg i detta liv som ständigt går förlorat? Sådana är de frågor som hon söker svar på genom sitt lyriska språkarbete. Kanske handlar hennes texter om tigandet i språket vilket har sin motsvarighet i tigandet i själva tillvaron. Kring detta dubbla tigande kretsar hennes texter.

Nu försvinner vi eller ingår avslutas med den hoppfulla insikten att "Andras / gränser går / igenom dig. De delar / dina rår". Rå är ett provinsiellt ord för gränsmärke eller gränslinje mellan ägor. Det vi människor djupast har gemensamt är det som når utöver oss själva och som vi inte kan äga. Egentligen kan Birgitta Lillpers nya bok läsas som en schamanistisk vägledning av en död över gränsen till den plats där vi alla ingår i något större vare sig detta är konsten, minnet eller naturens processer.
Nu försvinner vi eller ingår visar på diktens förmåga att sätta ord på tillstånd bortom språket. Detta är en av vårens viktigaste böcker.

Hypnotisk ordmusik

Birgitta Lillpers skapar ett magiskt-realistiskt universum som är unikt i samtida svensk litteratur, skriver Bo Gustavsson.