Hyperintelligent Mabanckous för den belästa
Hela Alain Mabanckous roman Slut på kritan är en imponerande text om hur den meningsfulla litteraturen ser ut, skriver Cristina Karlstam.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Formen är en enda vindlande monolog på 250 sidor, där den till en början motvillige rödvinsberusade författaren beskriver hur han skriver den bok som läsaren just håller i sin hand: Slut på kritan, alltså samma titel som den krog där det hela äger rum. I en enda lång mening utan andra skiljetecken än komma drivs berättelsen framåt; läsaren har att läsa noggrant och uppmärksamt. Texten är tryfferad med associationer och kopplingar till klichéer och fraser, språkliga finesser och till citat ur världslitteraturen, från Shakespeare till Ingmar Bergman. Graden av uppmärksamhet och beläsenhet/bildning avgör hur mycket läsaren hittar av den varan i den svindlande intelligenta, roliga, drastiska, ofta burleska text som växer fram i Spruckna glasets skrivbok.
Klichéer som "när en gammal man dör i Afrika är det ett bibliotek som försvinner", finns det ingen respons för hos Alain Mabanckou; de mer eller mindre vinddrivna individer vars livshistorier Spruckna glaset nedtecknar i sin skrivbok är högst ordinära personer med inte sällan solkiga, triviala livsöden där otrohet, svek, övergivenhet, fylla och lögner präglat vardagen. Romantiska föreställningar om afrikanen som innehavare av högre och ädlare värderingar och insikter punkteras effektivt av berättelserna om krumelurer som Typografen, Pampersmannen eller den svarte van Gogh.
Och det muntliga berättandet, som brukar anföras som typiskt afrikanskt, är för Mabanckous Spruckna glaset inte mer värt än "svart rök, piss från en vildkatt". Det som gäller, därom är Envisa snigeln helt övertygad, är det skrivna ordet, "därför att det är det som blir kvar". Och, ska det snart visa sig, gästerna hos Envisa snigeln vill alla ha just sin livshistoria berättad och nedtecknad i Spruckna glasets skrivbok.
Och Spruckna glaset antar utmaningen, låt vara inte helt utan protester och inte sällan uttråkad av de historier som anförtros honom. Efter hand inser han att han även för balansens och trovärdighetens skull måste berätta sin egen historia, inte heller den särskilt originell eller upplyftande.
Detaljerna i den eller de andras livsöden ska inte avslöjas här: Alain Mabanckou är till allt annat en rolig, underhållande författare som gärna låter språket och idéerna flöda, göra volter, stiga som vulkanutbrott mot allt vildare och alltmer okontrollerbara höjder.
Som läsare har man bara att följa med, efterhand medveten om författarens gäckande lekfulla humor som samtidigt har en stark botten av allvar när det kommer till frågor om liv och litteratur. För hela denna djupt originella bok är inget annat än en text om just detta: hur skriver man en "sann" och trovärdig berättelse om människorna och deras liv? Hur ser den litteratur ut som med Afrika som resonanslåda och utgångspunkt blir meningsfull?
Spruckna glaset funderar över detta och skräder inte orden i sina omdömen om ett och annat i världslitteraturen. Om Mama Mfoa, gatuförsäljerskan som förser Spruckna glaset med kyckling och förebråelser angående det myckna drickandet, heter det med typisk Mabanckouhumor att "det är därför vi tycker om henne, allt annat är bara dålig gammal négritudelitteratur från staden vid Seine, det är viskningar och rop".
På ett annat ställe i boken frågar sig Spruckna glaset: "varför skulle jag slösa tid på folk som läser böcker på engelska"; ett lika finurligt som effektivt sätt att markera sin attityd till den anglosaxiska dominansen i världslitteraturen. Men också den samtida afrikanska litteraturen apostroferas, liksom det mesta annat i den här spirituella texten medelst små insmugna citat utan citationstecken.
Om mannen som beskrivs som "killen med pretentionerna" heter det att han "måste ha tagit oss för tiggare, för bondläppar, kort sagt för proletärer i alla länder som inte fattade att man måste förena sig, man förstod inte hur hans rakpermanentade och bakåtstrukna hår kunde glänsa i denna torra vita årstid". Blinkningen till den sydafrikanske författaren André Brink och dennes roman En torr vit årstid är uppenbara.
Det råder emellertid ingen tvekan om att Mabanckous språkrör Spruckna glaset i grunden hyser en väldig respekt för och kärlek till litteraturen, även om han inte aktar sitt eget skrivande särskilt högt. Men nog måste man läsa följande litterära credo som ett uttryck för en försonande självironi från den numera i USA bosatte och som professor i franskspråkig litteratur verksamme Mabanckou.
Jag skulle skriva nåt som skulle likna livet, men jag skulle tala med mina egna ord, bisarra ord, osammanhängande ord, hoprafsade ord, jag skulle skriva som det föll sig, jag skulle börja klantigt och jag skulle sluta klantigt, jag skulle strunta i det rena förnuftet, i metoden, i fonetiken, i prosan och i mitt jävla språk.
Till sist har Spruckna glaset slutfört sitt uppdrag. Skrivboken överlämnas till Envisa snigeln och boken avslutas på ett lika överraskande sätt som hela tiden hållit läsaren på helspänn. Klantigt är det sannerligen inte, snarare hyperintelligent, roligt och mycket, mycket originellt.
Alain Mabanckou, Slut på kritan, övers. Karin Lidén
Weyler
Weyler