Hyperamerikansk moralitet
Philip Roth, en av de tongivande i amerikansk litteratur, anslår en tidlös ton av medeltida moralitet i sin nya roman Envar/Everyman. Gediget och hyperamerikanskt, tycker Tore Winqvist.
Philip Roth växlar mellan torrt kåserande och tidlöst vemodiga tonfall.
Foto: Nancy Crampton
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
HÄR FINNS MYCKET trivialsnack kring klockor och diamanter (faderns bransch), resor och telefonsamtal och allt annat vardagligt pyssel. Sjukdomshistorierna blir småningom så yviga att man förstår deras symboliska betydelse: kroppen är den enda delen av jaget vi kan vara säkra på och förstå oss på. Från att glimtvis ha varit nästan programmatiskt platt och konventionellt blir Roths språk småningom mer färgsprakande och överraskande, och den namnlöse huvudpersonen blir smått tragisk i all sin fysiska och mentala skröplighet.
Miljöerna, t.ex. ett välbärgat seniorbostadsområde vid kusten och kontoren på Manhattan, skildras lite torrt kåserande men med tilltagande pregnans, och den vardagliga medelklassjargongen får inslag av existentiella grubblerier eller problem. Romanen är nog ingen litterär milstolpe eller blivande klassiker, men den är en av åtskilliga gedigna sekelskiftesskildringar med tidlösa vemodsaccenter: "Var ålderdomens bästa stunder just detta - att längta efter barndomens bästa stunder, efter den tubformade grodd som varit hans kropp då och som red på vågorna som kom långt utifrån—-".
Och i upptakten och avslutningen är Roth originell nog att skildra huvudpersonens begravning, något som visserligen gjorts förr men ändå kastar en del nytt ljus över denne typiskt amerikanske men ändå unike "Envar".
EN NY BOK
Philip Roth
Envar/Everyman
(Övers. Hans-Jacob Nilsson, Bonniers)
Philip Roth
Envar/Everyman
(Övers. Hans-Jacob Nilsson, Bonniers)