Hyperamerikansk moralitet

Philip Roth, en av de tongivande i amerikansk litteratur, anslår en tidlös ton av medeltida moralitet i sin nya roman Envar/Everyman. Gediget och hyperamerikanskt, tycker Tore Winqvist.

Philip Roth växlar mellan torrt kåserande och tidlöst vemodiga tonfall.

Philip Roth växlar mellan torrt kåserande och tidlöst vemodiga tonfall.

Foto: Nancy Crampton

Litteratur2007-11-10 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Miljön, karaktärerna och berättarstilen i Philip Roths romaner brukar vara nästan övertydligt amerikanska, så också i årets rätt koncentrerade och lågmälda bok "Envar/Everyman". Titeln antyder också just det allmänmänskliga temat åldrande och död med alla bekymren och plågorna på vägen. Huvudpersonen är liksom författaren en sekulariserad jude på östkusten. Han är hyggligt framgångsrik reklamman med ty åtföljande god ekonomi, så problemen ligger på andra plan: de tre fruarna och de extra sekreterarna/älskarinnorna, relationerna till de båda buttert missnöjda sönerna och den tvärtom ytterst medkännande och behagliga dottern och så småningom insikten att döden närmar sig.

HÄR FINNS MYCKET trivialsnack kring klockor och diamanter (faderns bransch), resor och telefonsamtal och allt annat vardagligt pyssel. Sjukdomshistorierna blir småningom så yviga att man förstår deras symboliska betydelse: kroppen är den enda delen av jaget vi kan vara säkra på och förstå oss på. Från att glimtvis ha varit nästan programmatiskt platt och konventionellt blir Roths språk småningom mer färgsprakande och överraskande, och den namnlöse huvudpersonen blir smått tragisk i all sin fysiska och mentala skröplighet.

Miljöerna, t.ex. ett välbärgat seniorbostadsområde vid kusten och kontoren på Manhattan, skildras lite torrt kåserande men med tilltagande pregnans, och den vardagliga medelklassjargongen får inslag av existentiella grubblerier eller problem. Romanen är nog ingen litterär milstolpe eller blivande klassiker, men den är en av åtskilliga gedigna sekelskiftesskildringar med tidlösa vemodsaccenter: "Var ålderdomens bästa stunder just detta - att längta efter barndomens bästa stunder, efter den tubformade grodd som varit hans kropp då och som red på vågorna som kom långt utifrån—-".
Och i upptakten och avslutningen är Roth originell nog att skildra huvudpersonens begravning, något som visserligen gjorts förr men ändå kastar en del nytt ljus över denne typiskt amerikanske men ändå unike "Envar".
EN NY BOK
Philip Roth
Envar/Everyman
(Övers. Hans-Jacob Nilsson, Bonniers)