När den amerikanska flickan Ruth tröttnat på att kränga doften ”Desire” på varuhuset ”Horrid’s” i London, söker hon nytt jobb på en damklädesaffär. Intervjuarflickan undrar vad som får henne att vilja jobba med försäljning. Ruth svarar att hon gillar att shoppa och tittar på den engelska flickan som är så obefläckad i sin femininitet, prydlig och perfekt behärskad. I jämförelse med hennes nätta allvar känner Ruth det som om ”en lavin av amerikansk vulgaritet” skulle spilla ur henne. Hon får jobbet.
Livet i London är som på en perrong. Ruth är en vara, en passage, en plattform, en green screen som får vilket objekt som helst att framträda tydligare, förutom hon själv. Ruth är en vit genomskinlig flicka som är så utfattig på ett eget jag att allt hon tänker på är sig själv, för att kompensera. Hon har lärt sig hur man blir stirrad på, hur man spelar flicka enligt reglerna. Hon har blivit expert på att dissociera sig från detta spel, filmen om henne själv, så att hon ser sig själv utifrån men aldrig är inuti.
För att överleva följer hon bara med. Som ett husdjur.
Enda gången hon känner sin egen kropps gränser i något som liknar lycka är när rumskompisen Agnes fixat exctasy åt dem.
Zambreno har alltså att göra med sprängstoff: den unga, högst verkliga flickan som iscensätter sig själv istället för att leva ett liv. Hon, som i förlusten av ett eget jag börjar punda på dödskraften istället. Destruktiviteten. Ruth är uppfylld av våld mot sig själv, hon är dragen till att förstöra allting tills det dör.
Det är så som Zambreno beskrev Esther Greenwood från Sylvia Plaths ”Glaskupan”, i sin litteraturessä ”Hjältinnor” från 2016: ”Esther Greenwood blev sjuk av att vara den glada tjejen på ett tidskriftsuppslag, kände sig borta, alienerad, av bilden på framsidan.”
Ruth är ett slags förspel till utforskningen av den fråga som Zambreno, via Virginia Woolf, ägnade sig åt i ”Hjältinnor”: Varför är den unga kvinnan fortfarande så förskräckligt deprimerad?
Svaret formulerades, ungefär: för att hon görs, men hålls borta från görandet. ”Flickan skrivs, hon hålls borta från skrivandet.”
Och så dedikerades hela boken till dessa flickor.
”Hjältinnor” är en briljant litteraturessä om den avsaknad av tradition och kanon som har förintat många skrivande kvinnors texter och liv. På ett vilt sätt gestaltade Zambreno detta med exempel från sitt eget skrivande liv och den västerländska litterära modernismens sidohistoria.
Men ”Green Girl” hade hon skrivit först. Den skrevs 2011, blev kritikerhyllad och gavs ut igen, med tillägg från 2014.
Och det verkar helt enkelt som om ”Green Girl” var det förskrivna material som ”Hjältinnor” behövde föregås av för att bli så bra.
Här finns ingenting av det temperament eller den röst som kännetecknade ”Hjältinnor”. Det är som om vi ska förstå den gröna flickans intighet genom brist på gestaltning och dramaturgi. Språket är geggigt på ett dåligt sätt, det kastar ur sig språkexperiment och dramatiska fragment (”Åh min Ruth vad hon lider”).
Den som håller läsaren i handen är en ond berättare, en skapare som drar ner Ruth i myten om den heliga, vita, bräckliga flickan som behöver frälsning (det är så boken slutar): ”Min isflicka. Jag skulpterar henne till en svan.”
Textens enda närvaro och nerv består av denna berättare, men då inte heller denna ger sig tillkänna, ger ingen karaktär sig tillkänna i boken. Det som Zambreno säger ”fuck it!” till i ”Hjältinnor”, genom att frossa i iscensättningen av sitt eget jag, saknas här.
Språkligt staplas ofta meningar utan agent på varandra, lite som i Emma Clines ”The Girls”, där synintrycket dominerade – men där var det väl hanterat. Här: ”Sagodravlet, giftiga romantiska berättelser. Torgförande av klichéer. En kärleksdryck av söt frestelse. Ett tecken på symfoni, solnedgång som fond för älskare.”
Bilderna är jobbiga: ”Den kalla luften döper henne”, ”Hennes ben är istappar”, ”Ruth sitter där och formar ett eldklot av raseri”, ”Hennes ögon blänkte som röda glödlampor”.
Jag väntar hela tiden på att lavinen av amerikansk vulgaritet ska välla ur Ruth, som hos Plaths självuppblåsta Esther, men att läsa känns mer … som att tugga kall, brittisk pudding.
Avsnitten kläs i citat från litteratur- eller filmhistorien, som för att göra boken smartare än den är. Varför måste Ruth omges av dessa irriterande citat? Är inte hennes genomskinlighet värd en fucking gestaltning?
Nä, ”Green Girl” får mig bara att misstro angelägenhetsgraden i berättandet av den vita genomkommersialiserade destruktiva flickans öde.
Och det är väl det sista hon behöver.