Lika bra att lägga korten på bordet: troligen är jag inte den recensent som gör Siri Hustvedts nya bok Den skakande kvinnan mest rättvisa.
Boken är en både krävande och faktabaserad nedstigning i gränslandet mellan själ och kropp, en undersökning av hur vi fungerar, mentalt och fysiskt och vad som styr våra handlingar: det medvetna, det omedvetna eller både och. En psykoterapeut eller en neurolog hade förstås bättre kunnat blanda sig i Hustvedts resonemang, och synliggöra dess förtjänster och brister på bästa sätt.
Men samtidigt: den amerikanska författaren Siri Hustvedt, som tidigare skrivit romaner som Vad jag älskade och Sorgesång, arbetar här också med sina skönlitterära verktyg. Den skakande kvinnan är mer än en renodlad faktabok – inga svar presenteras, ingen klargörande sammanfattning.
I stället finns en tydlig huvudperson: Siri Hustvedt själv. Eller mer precist: de märkvärdiga skakningar som hon lider av, och som uppstod första gången när hon höll tal till sin döda fars minne. Bokens intrig, själva undersökningen, handlar om Siri Hustvedts försök att förstå sin sjukdom. Att hitta orsaker, en diagnos – och i förlängningen även en bot. Lider hon av hysteri? En nervsjukdom? Bortträngd sorg? Epilepsi? Hon väver samman kunskaper om psykologi, psykoanalys, medicinsk historia, neurologi, filosofi och skönlitteratur med sina egna fruktlösa läkarbesök, migränanfall och sessioner med magnetröntgenkameran. Storyn blir vindlande, det ena leder till det andra och berättelsen borrar sig allt djupare ner i, tja, kunskapen. Eller kanske snarare – i okunskapen? Här finns inga givna sanningar att hämta.
Siri Hustvedt bjuder motstånd mot den forskning som finns. Hon är inte den som jamsar med och tror på den senaste talaren. Nej, hon är vänligt sylvass mot självsäkra uttalanden om hur kropp och själ, biologi och psyke hänger samman, eller hur det ena dominerar på bekostnad av det andra. Hennes ambition är inte att utse en ”vinnare”, att lösa den eviga frågan om arv och miljö, utan att hon ska komma en liten bit närmare i förståelsen av sig själv. Om hon lyckas? Nej, inte direkt – kanske kan man snarare tala om en försoning, att hon tar den skakande kvinnan till sig, omhuldar och införlivar henne med sig själv.