Hus med kropp och själ

Om man med essä menar en personligt hållen och stilistiskt driven prosatext som utan pedanteri utreder ett ämne av allmänmänskligt intresse, då är den engelske författaren Alain de Botton en boren essäist. Med böcker om så vitt skilda ting som att läsa Proust, filosofins tröst och konsten att resa har han vunnit en stor publik även i Sverige. Den som önskar höra honom läsa ett utdrag ur någon av hans böcker kan gå in på hans hemsida på nätet och avnjuta hans vårdade brittiska diktion som framhäver de omsorgsfullt utarbetade rytmiska kadenserna i hans prosa.

Men en framgångsrik författare löper risken att bli sin egen framgångs slav och leva under kravet att prestera ständigt nya succéer. De Bottons senaste ämnesval är byggnadskonsten betraktad ur historiskt, psykologiskt och allmänt estetiskt perspektiv. Lyckans arkitektur heter boken där det slås fast att skönhetens värde består i att den väcker förväntningar om lycka. Om vi låter uppföra ett vackert hus är syftet ytterst att det ska skänka oss lycka.
Lycka är emellertid ett vagt och tänjbart begrepp, konstaterar författaren. Den lycka arkitekturen skänker kan bestå i en mängd olika ting, bl.a. social status, andlig lyftning och vardaglig hemtrevnad. I yttre måtto motsvaras dessa tre av palats, katedral och vanligt bostadshus. Det låter inte särskilt uppseendeväckande, och sanningen att säga utgörs de Bottons nya bok till stor del av snitsigt formulerade självklarheter. Det är sällan den glada ahakänslan från hans tidigare verk vill infinna sig.

Det hör till essäistens privilegier att inte behöva belägga sina påståenden med källhänvisningar, och rätten att dupera sina läsare med skenbar lärdom ingår i spelets regler. De Botton rör sig med magistral självsäkerhet över vida konsthistoriska fält som undertecknad inte behärskar, men när han kommer in på materier som jag känner bättre till kan jag ibland syna hans bluff. Han har alldeles rätt när han säger att det i slutet av 1700-talet "växte fram en ny entusiasm för ledigare klädnad" - i Tyskland och Sverige talade man om den i halsen öppna Schillerkragen som länge förblev ett tecken på konstnärlig oavhängighet. Men när han som exempel på denna enkelhet tar herdediktningen hugger han i sten. Vid den tiden utandades den tvåtusenåriga genren pastoral sin sista suck.

Ett par av sina arkitektoniska exempel hämtar de Botton från Sverige. Han har besökt Skogaholms herrgård på Skansen och förundrat sig över kontrasten mellan de förfinade gustavianska stilmöblerna och golvet. Där han förväntade sig marmor eller blandbonad parkett finner han "obehandlade golvbrädor av det slag som används uppe på en höskulle". Så kan alltså en högestetisk konnässör mista sig på skönheten i kärleksfullt hyvlade, kvistfria golvplankor.
De Botton talar mycket om tjusningen i att skapa sitt eget hus och designa dess inredning men ser det som något förbehållet en ekonomisk överklass. Man får ibland en känsla av att han rör sig i en internationell lyxvärld utan kontakt med det enkla livet. Vad vet han t.ex. om den lycka en enkel lantbrukare upplever när han med egna händer bygger sin stuga av timmer från egen skog? Hur förhåller sig lyckan i att bebo en funkisvilla av Le Corbusier i förhållande till det hus Mobergs Karl Oskar uppförde åt sin familj där borta i Ki-Chi-Saga?

Lyckans arkitektur utgör lättviktig läsning och de många bilderna inbjuder till förstrött bläddrande. Tråkigt nog är boken tryckt på halvglansigt kritvitt papper med illustrationer enbart i svartvitt och texten är satt i en tunn och gnetig stil. Helhetsintrycket blir därigenom något sterilt och dött vilket svär mot innehållets betonande av design och prosans entusiastiska tonfall.
Inte för att Alain de Botton nås av denna tidnings recensents rekommendationer, men jag vill ändå hoppas på mera substans i hans nästa bok.

Hus med kropp och själ

Lättviktigt i gnetig stil, lyder Staffan Bergstens omdöme om Alain de Bottons Lyckans arkitektur.