Hurtig berättelse från fattigdomens London

Den unga barnmorskan Jenny (Jennifer Worth) landar med en bildlig duns framför nunneklostrets portar i Londons East end. Det är 1950-tal, hon är naiv och oerfaren, uppvuxen i en skyddad medelklasstillvaro och oförberedd på vad som komma skall. Under en tid framöver kommer hon att tjänstgöra som barnmorska i de fattiga kvarteren runt Docklands, Isle och Dogs, Stepney och Bow i London. Vanliga namn från kartan för varje nutida Londonresenär, men på 1950-talet var East End ett eftersatt område med utdömda hus, fattigdom och extrem trångboddhet. I de stora hyreskomplexen kunde ett helt våningsplan dela på en vattenkran och en toalett, alternativt en rad utedass på gården. Hus som bombats under Andra världskriget stod kvar som ruiner.

Jenny tar sig an arbetet med uppkavlade ärmar. På samma sätt har Jennifer Worth tagit sig an skrivandet av boken om sin tid i East end. Precis som i tv-serien (baserad på boken, nyss sänd i SVT) är tonen trivsam, närmast hurtig – den klassiska socialrealismen är långt borta. Melodin ”munnen den ska skratta och va gla” börjar ringa i huvudet.

Men nyanserna kommer efterhand. Varje kapitel berättar en historia, om spanska Conchita som med en kombination av kunskap och instinkt räddar sin för tidigt födde son med den då icke kända ”kängurumetoden”, om kvinnan som föder ett mörkhyat barn som den vite maken i raseri lämnar bort, om tonåriga Mary som hamnar i prostitution. Det är enkla berättelser, tydliga bilder av ett hårt klassamhälle där Worths egen medelklassbakgrund blir en poäng i mötet med ”det okända”. Misstänksamheten mellan klasserna beskrivs utan att analyseras. Det kryllar av påpekanden om hur svårförståelig cockneydialekten är, liksom av referenser till hur folk med olika bakgrund har svårt att relatera till varandra. Worths egen uppfattning om vilka familjer som är ”respektabla” och inte framställs som självklar.

Samtidigt är det sympatiskt att Worth väljer bort den grå socialrealismen, för att kunna ge en positiv bild av livet i East End. Hon talar om sammanhållningen, gästfriheten, kärleken till barnen trots svåra yttre omständigheter. Inga dörrar var låsta på den tiden, skriver Worth, ville man komma in var ett glatt ”kom in, raring!” standardsvaret. Barnmorskornas arbete respekterades högt, de cyklade tryggt också på de ruffigaste av gator.

Yrkesstoltheten fullkomligt lyser, Barnmorskan i East End är en hyllning till den utbildade barnmorskan och till dem som arbetade för att förbättra situationen för de fattiga. Trivsam och lättläst, men med fler nyanser än man först tror.